Skönt att Örnen fått sparken.

Jag har varit uppriktigt bedrövad över den fjantiga riktning som Sveriges Radio tagit på senare år. Först det förhatliga Ring P1 och sen Annika Lantz. Men allra mest har jag lidit av att man tog bort reläsändningarna av BBC och NPR över Stockholmsområdet.

Jag gillar att lyssna på BBC mellan 6 o 7 på morgonen, och vill hellre höra på NPR mitt i natten än de makalösa dödskallar som tillåts svamla i P3 på nätterna. Var hittar man dessa obildade töntar, med sina fåniga lekar och ansträngt sätt att tala? Jag råkar aldrig sådana nollor på stan, träffar dom aldrig på jobbet.

Ärligt talat har jag gått och hoppats på att Peter Örn skulle bli överkörd av bussen eller "råka" ramla ner framför tunnelbanetåget. Men nu behövs inget så drastiskt, för han har fått sparken!

Välkommen Kerstin Brunnberg! Hon lovade redan andra dagen på jobbet att snart återställa de internationella utsändningarna i huvudstaden. Sedan dess har hon också sparkat flera av Örnens kumpaner i fjantifieringen av P1. Bra bra bra!

Lars

Om hunden Knut

Senaste helgen fick jag förtroendet att passa hunden Knut, när Anna och Peter skulle åka till København. Knutte är en Toy-pudel som har blivit lite större än som var meningen. Tydligen kan man aldrig riktigt veta var dom landar s a s. Knuts morsa heter Mini och hon är knappt större än en vanlig katt. Fast Knut himself är i vart fall som en stor katt, inte fet, mind you!

Det är en fröjd att gå med honom på stan. Han blir som en unikt charmig accessoar. Jättemånga människor stannar och säger att han är såå sööt, eller bara ropar "Hej lilla hunden!"

Jag borde ha en egen sådan. Pudlar tänker man ju ibland på som lite fjantiga och så i sin pudelklippning. Men det håller inte med Knut, han är en riktig hund, och klippt som en sådan, bara i en behändig förpackning. Pudlar är nog ganska kloka.



Knut, the dog