Lars reflektioner: March 2010

Tullock Road

Tror jag hittat en ny favvogata i Bombay i kväll. Lilla Tullock Rd är en parallellgata till Colaba Causeway, i dess norra ände, och bara ett kvarter lång. Den verkar ganska muslimsk. Där ligger bl a Baghdad Café, med namnskylt i såväl romerska bokstäver som hindi och arabiska.

Annars blir det ju mycket Colaba Causeway och Madam Cama Rd när man är här. Best Marg förstås och Henry Rd. I början på min Bombaytid bodde jag mest på Rex Hotel på Best Marg. Men det är nu länge sedan de klädde in det gamla trähotellet i betong och döpte om till Regent, och bytte kundkrets från backpackers till gulf-araber. Sedan dess har jag aldrig varit dit. Nu bor jag på Bentley's på Oliver Rd, ett välordnat plejs med justa rum, fast lite dyrare. Man kan boka hemifrån över nätet eller med mobiltelefon från Goa. Skönt att ha en bokning som funkar om man kommer mitt i natten från Europa eller i arla morgon med nattåget.

På Tullock Rd får man fortfarande en chai för 3 rupees, 45 öre. Granne ligger en "scrap merchant" med ca 3 meter storefront och utanför sitter snubbar och skalar olika långa bitar kopparkabel. Det är liv och rörelse i hela gatan. Män och kvinnor som pratar över en chai, ungar som leker med skräp, allehanda nasare som vill sälja fan vet allt. Små restauranger och underliga affärer, doggar, kråkor och en katt som försöker vara osynlig. Det är så Indiskt att man kan få en tår i ögat.

Bombay ja. Innan jag kom hit första gången hade jag mest hört skit om den här staden. Sjömän som varit här med båt berättade om horder av råttor och om döingar som låg på trottoarerna insvepta i enkelt tygstycke. De visste förstås inte att på morgonen vecklade "döingarna" ut sig ur sin svepning och gick vidare till en ny dag i livet. De var bara hemlösa, kanske nyanlända till stan som ännu inte hittat ett mer permanent boende, i en slum eller så. Varje dag anländer tusentals nya från landsbygden till denna gyllene stad där pengarna flödar som ingen annan stans i detta stora land. Här är medelinkomsten ca 1000 dollar om året, 3 gånger så mycket som i resterande Indien. Här finns jobb med lön i kontanter, och möjlighet att bli en Slum Dog Millionaire.

På 80-talet var det inte ovanligt ute i mindre orter att snubbarna som serverade på restaurang inte bodde någonstans alls utan sov på bänkar, bord eller golvet i själva restaurangen när sista gästerna gått. De hade ingen egentlig lön utan tjänade bara de enstaka Rupees de fick i dricks. Ärligt talat var de knappt riktiga människor. De var skitiga, hade bara ett ställ kläder, visste inget, kunde inte läsa och skriva, gick aldrig någonstans och kom heller aldrig vidare. De överlevde från dag till dag, något mer mäktade de inte med. Så kommer man till Bombay. Där har flunken någon slags tjänsteklädsel. Utanför restaurangen har han sin vespa parkerad, och åker hem till lägenhet och familj när arbetet är slut. Där har han en svartvit TV och kollar nyheterna. Han läser tidningen varje dag och är intresserad av cricket. Han vet hur det gått i senaste omgången av Champions League och ser skillnad på Svensk och Italienare. Man kan snacka med honom.

Numera är det riktigt bra fart i Indisk ekonomi. De som kommit upp sig lite har nu ätit ordentligt i ett par generationer och vuxit upp till sin fulla genetiska potential. Den nya generationen Bombayites är lika stora som Europeer. Välutbildade och självsäkra, men lika fantastiskt artiga och vänliga som tidigare. På tåget hit från Margao delade jag kupé med ett gäng ungdomar som varit på basket-turné. En grabb frågade om vi spelar basket i Sverige, och när jag sa nej sa han att det är väl mest fotboll då. "Ibrahimovich han är väl svensk" sa killen, och Henrik Larsson, och så han vars namn man inte kan uttala, Freddy Ljungberg. Jodå. När någon känner till Henrik Larsson så tar jag den personen till mitt hjärta och hoppas det ska dyka upp ett tillfälle då jag kan få göra en gentjänst, visa min respekt. Bara alltför sällan får jag chansen att återgälda.

När ungdomarna höll på att inta kupén med allt sitt gepäck, alla i shorts och T-shirt, killar och tjejer, mobiltelefon i ena handen, frågade en 20-årig tjej om hon fick ta en slurk vatten ur min flaska. Så gärna förstås. Och hon drack ordentligt med munnen till flaskan som den mest självklara sak. Tack så mycket. Det gladde mig mer än du kan ana att se denna självsäkerhet. Att de tog för givet att vi var lika mycket värda. Så har det inte alltid varit, är det fortfarande inte utanför Bombay.

Så jag älskar denna stad, detta land och detta folk! Jag har varit förälskad i Indien länge redan, men det har djupnat flera gånger om under den här cykelturen. På hojen har jag klivit ner till deras nivå, eller är det kanske upp, och kommit närmre inpå än tidigare. Jag har varit tvungen be om hjälp, fråga om vägen, undra om det finns någonstans att bo, var kan man äta. Överallt, och jag säger igen, överallt, har jag mötts av en sådan vänlighet och hjälpsamhet att man ständigt dras med dåligt samvete över att inte kunna ge tillbaks på riktigt.

På cykelturen har bokstavligen hundratals okända människor kommit med uppmuntrande tillrop, vinkat och tutat och tyckt det var kul att jag var där. I en liten by där jag stannat till för en chai, var det några som var för dåliga på språk för att vi skulle kunna konversera mycket. Men så dök det upp en man som snackade bra engelska, kanske skolläraren. Han sa att de just skulle hålla en festival i byn, Pongal tror jag den hette. Han ville att jag skulle komma och inviga den. Jag slingrade mig och sa att jag vet ju inget om det där.
"All the children in the village are excited that you are here", sa han. Säkert lite överdrivet, men ändå. Jag bodde ju inte ens över natten där, hade bara stannat till tio minuter för ett glas chai! Tyvärr, jag ångrar mig nu, avböjde jag vänligt men bestämt. Klockan var ca 10 och jag hade betat av kanske 25 av de typ 80 km jag skulle cykla under dagen. Jag ville dra ett antal kilometer till innan värsta värmen small till. Han sa att det hela skulle startas om en halvtimma. Fast egentligen var det kanske en hel timma. Och sen tar det hela en stund och så är det någon som vill bjuda på mat, eller kanske sweets. Och så är det många som vill snacka med en. Det hade säkert dragit ut på tiden och blivit en kämpig dag innan jag kom fram. Men visst borde jag gjort det, det insåg jag rätt snart jag kvistat vidare, och har ångrat mig sedan dess.

I går cyklade jag upp till Bandra, till en cykelshop där som ska serva hojen och packa in den i en låda som duger åt flygbolaget. När jag klev in i en taxi för att åka tillbaks till South Bombay, kom en man förbi och sa "I wish you a safe journey!". Tänk så har jag aldrig sagt till någon okänd som ska ta en taxi. Han tillade också att han hoppades taxidrivern inte skulle lura mig på pengar. Jag har åtskilliga gånger blivit varnad av Indier för andra Indier. Att de skall försöka lura mig eller robba mig. Fast det har aldrig skett. Bombaytaxina är hur justa som helst, kör raka vägen och på taxameter. Många gånger har jag sett att de väntar utanför för att se att jag kom ordentligt in, innan de åker vidare.

Min kompis Sigge som är en seriös Indienfarare, eller kanske varit, det börjar bli ett tag sen nu, sa en gång att "Det finns inte en chans att jag kan ge tillbaks allt jag fått i Indien. Hur jag än bär mig åt kan jag aldrig återgälda den värme, vänlighet och omtanke de här människorna visat mig." Så är det nog tyvärr. Men man borde kanske anstränga sig lite mer att försöka iaf.

Lars

Efter Gokarna cyklade jag vidare norrut till Goa. Först två dagar vid Palolem och sen efter stopover i Panjim vidare till Vagator.

Det svider fortfarande att Vagator inte längre är som det var på 80-talet. Men när man väl accepterat att det aldrig kommer tillbaks, så är det ändå rätt OK här. Goanerna är lika vänliga som alltid, eller kanske ännu mer nu när dom har lite mer att jämföra med. På senare år har Goa invaderats av Ryssar, massor av Ryssar. Goanerna säger att Ryssarna visserligen har mycket pengar och spenderar av glatta livet, men också att de är otrevliga och fula i mun. En lady sa till mig i går att de snackar som Mafiosos, det är väl också vad många av dom är.