Cochin

Cochin har haft besök av Europeer i olika omgångar redan från tidigt 1500-tal. Det var Portugiser, Holländare och forstås Britter. I de mindre turistiska delarna av stan finns fortfarande kvar gamla hus i dessa olika stilar. Alltså 500 år gamla kåkar som bara är där, as if nothing had happened!

När jag cyklade in i stan söderifrån kom jag på Bazaar Street, som var rena medeltidsutfykten. Men jag var varm som attan och ville mest bara hitta ett lodge och få mig en dusch. Så jag fotograferade inget. Tog några bilder nästa dag, men borde nog varit mer ambitiös med det där.


Renoverad

Inte




Här rent av doftade det medeltida!

Backwater trip Quilon - Aleppey

Ett place som Varkala är inte lätt att lämna, ens på cykel. Men när jag småningom kom till skott hojade jag bara till Quilon, via Kapil Beach. Nästa dag åkte jag "backwater trip" till Aleppey. Nu har jag cyklat vidare till Fort Cochin. Här var väldigt rart för 25 år sedan, men är nu totalt invaderat av turister. Det är fastrar och farbröder, barnfamiljer och feta holländare överallt. Kanske är det också lite renare och näpnare, men inte lika Indiskt som då.




Vi närmar oss Cochin

Varkala

Varkala

Purple house
Varkala är fortfarande coolt. Det är en hel del turister här också, men av lite annan sort. Många tycks iofs komma med charterflyg, men de stannar 3-4 veckor, och smälter då in på ett annat sätt än veckoturisterna i Kovalam. Mest är det travellers-vibbar som gäller. Nere på själva beachen finns inga restauranger el likn, utan man bor och äter uppe på klippan.

Kovalam

Det var så kul i Kovalam att jag glömde skriva. Kanske jag kan få ihop något senare.


Kovalam


Velvet Dawn a la 2010

Till Kerala

Bara 20 minuter ut från Kanyakumari började det redan se ut som Kerala, trots att jag hade 100 km kvar i Tamil Nadu. Miljön visade på det annorlunda klimat som är på denna sidan, det regnar lite nu och då under hela året, ingen lång dry season. Jag tog det lugnt och cyklade småvägar, alltid lite på span efter oupptäckta strandparadis eller små fiskebyar.

Vägen gick ett par hundra meter in från kusten. Mest överallt fanns det fina träd och skön skugga. Mellan vägen och havet var kokonötsplantager eller risfält.


På väg mot Kerala
Jag hittade en strand som var lång ren och folktom. Men typiskt nog dök det upp ett gäng nyfikna skolgrabbar just när jag funderade på ett dopp. Fick cykla vidare till Colachel, en liten skräpig fiskeby med lortar på stranden.


Aha, det här ser lovande ut!

Öde strand
Nästa dag blev längre än jag trott. Var inte i Kovalam förrän 1630, bra mör. Bor nu fint på bästa travellers-haket. Här är soft, mest tyst och trevliga typer. Brände mig i solen i går.


Nu måste jag snart vara framme!


Kovalam

Jag stannar här några dagar och softar.

Vid Indiens ände

I Kanyakumari tar Indien slut

I Tuticorin

Det blev hela 148 km på cykeln i går. Blev tvungen att jonna hela vägen Madurai - Tuticorin i ett svep.


Tuty

Mot Tuticorin

I morgon bitti drar jag vidare i riktning mot Tuticorin, men måste övernatta pa vägen.


Number Nine

Enfield Diesel

I Madurai

Madurai, 18 Jan 2010, kl 1731 hrs
I middags kom jag till Madurai. Behöver egentligen vila 2-3 dagar, men det kryper i mig redan att dra vidare. Får se.


Street Corner

Madurai Ladies
Madurai Street

Fruit and juice

Fruit and nuts

Hon var ännu sötare när hon pratade och log!

Inte nazister!

Baladhandayuthapani Kovil!

Baladhandayuthapani Kovil

Kanske man skulle kvista in om och se hur dom har det där?


Nyfikna

Öronlappar

Den röda tvålasken

Jag har blivit av med min tvålask. Det var en enkel historia i röd plast. Jag glömde packa ner den som sista pryl i morse när jag skulle dra från Palecodu. Efter jag varit ute och frullat var jag på muggen, och tvättade förstås händerna efteråt. Sen spolade jag ner mitt värv med en spann vatten och stack. Tvålasken blev kvar i badrummet.

Den där var en av mina äldsta ägodelar. Jag hade den i minst 25 år. Kanske var den med redan på expeditionen till Sydamerika 1975. I vart fall har den varit med på alla mina Indienresor, alla trekker. Fyra gånger till Everest Basecamp! Hur många tvålaskar har ett sådant track record? Aldrig har den svikit mig heller, aldrig öppnat sig och släppt ut tvålen när den inte borde, aldrig gått sönder när den ramlat i hårda golv, aldrig läckt ut någon läbbig goja i mitt bagage.

Den goda sidan med att bli kvarglömd i en håla som Palecodu är att den inte kommer åka i soporna. Den blir säkert omhändertagen och dyker småningom upp i ett stånd på andrahandsmarknaden där, alltid värd några rupees. Kanske den var trött på allt flängande och önskade sig en ny tillvaro?

Farväl då röda tvålask och tack för de här åren. Til lykke med din nya Indiska inkarnation. Jag hoppas du får fortsätta ha hand om Chandrikatvålar, de mest väldoftande och bästa i landet.

Den gula kon

I dag mötte jag en gul ko, eller tjur var det nog iofs. När jag cyklade ut från Salem kom en knallgul oxe dragandes på en oxkärra. I den var en man och en del indiska grejor. Oxen var en sån som brukar vara vita, med uppåtstående horn, fast intensivt gul. Lite längre neråt gatan fanns ett hus i samma färg. Jag anar att mannen köpt ett helt fat färg för att snygga upp sitt hus. När han målat färdigt var några liter över och han bestämde sig att pimpa oxen också.


Nästan sån här. Men röda hornet borde vara om babord!

Indiska vägar

National Highway
På senare tid har Indierna byggt ett nät av National Highways, riktiga motorvägar av bra klass, för den som har bråttom. Men för mig är det mycket trevligare cykla på State Highways, eller riktiga landsvägar. Rara små byar, lite skugga, getter och för ett par dagar sedan en hjord vilda elefanter.


State Highway

Landsväg

My Vehicle

Den grönhornade geten

Vakthönan

It is India for real on the countryside

The large Indian cities here have modernized a great deal the last couple of decades. But out in the deep southern countryside where I presently hang out it is still old India, as we remember it from the 80's. I have not seen a white face since I left Bangalore. Neither have I been accosted by any beggers or hassled by rickshaw drivers. The Indians go about their traditional lifestyle, beautiful, warm and slow. Everywhere there are groups of people hanging about, chatting, eating and doing all the odd things that Indians do. Wide eyed children with happy faces full of confidence that all things are well.


Thali
The last several days now I have eaten all my meals off of banana leaves, traditional style. I don't even have to order from a menu because there is none. If it is breakfast I get idlys, otherwise it is Thali. A load of rice, and then lentils and curried vegetables are scouped on top, some chutney on the side and curd in a cup of its own, a papadum or two. Sometimes I get a spoon, otherwise I have to eat with my fingers. The food is always fresh and tasty, it is healthy, and no one has been murdered. This morning's breakfast set me back 15 Eurocents. Afterwards I had a chai so lovely that it was priceless, another 6 cents. Lunch was 60 cents, my room is 3 Euros.

Jag saknar min röda packpåse

På resande fot brukar jag ha mina saker separerade i packpåsar av olika färg. Den röda har då varit mitt mobila badrumsskåp. Extra tandborstar, plåster, elastisk binda, liniment och sånt. Men nu har jag inte sett till den på ett par år. Jag köpte några nya men ingen av dom var röd. Istället har jag nu flera olika blå nyanser, och en grå. I den gula är förstås hemresestrumpor, rena fillingar och sånt. Den mörkblå är för grejor, typ ett par decimeter ståltråd, laddkabel till kameran, hänglås, reservficklampa, batterier, eltejp och så. Den svarta har förstås hand om smutstvätt.

Men vad kan man göra med en grå? Någon bra ersättare för den röda känns det i vart fall inte som.


Den grå

Köpt cykel

Kom med nattåget till Bangalore i går morse. Fixade ett rum och åkte sen direkt till cykelshoppen. Fick min hoj och cyklade hem. Jäklar vad det kändes läckert att vara på cykeltur igen! En sprillans ny Trek 4300. Likadan som jag hade i Thailand/Laos, fast ny årsmodell och en storlek mindre. Tom och naken väger den nog inte mer än 12-13 kilo.

Det är mycket trafik i Bangalore men jag åkte defensivt och stannade ibland för att släppa förbi horder av bilar, bussar och motorcyklar. Återigen har jag kollossal nytta av min GPS. Hade förstås satt en waypoint vid Hotell Toms där jag bor, och var inte svårt hitta tillbaks. 5 km.


Naked and upside down
Sen satte jag igång montera mina Schwalbedäck, pakethållare, skärmar, tuta, flaskhållare, cykeldator mm. Idag har jag varit på provtur 10 km och justerat in lite grejor. I morgon bär det av i riktning söderut. Har varit till MG Rd och köpt några bättre kartor. Vet i stort inte alls vilken slags vägar jag ska använda mig av men ska i vart fall börja med att leta upp några modell mindre. Preliminärt siktar jag mot att ta mig till Anekal i morgon.


Sprillans ny
Vid MG Rd i det moderna Indien på riktigt. Indiska tjejerna har alla olika frisyrer och går mest i jeans. En del är riktiga urpingar.

Väkommen till Indien

Efter touch down i Bombay, när planet taxar till landgångsstruten, kommer en flygvärdinna på interkom och säger att det är midnatt lokal tid och 25 grader ute, hon avslutar med "To our foreign guests, 'Welcome to India', and to our fellow Indians, 'Welcome Home", jag tar åt mig av båda. Denna dubbla välkomstdos blir nästan för mycket och jag får lite lust att ge någon en stor kram i tacksamhet.

Flera gånger tidigare har jag kommit på mig själv med att tycka synd om dom som inte bor i Stockholm. Men ännu mer synd är det om dom som aldrig upplevt Indien, missat hela grejen liksom.


Room with a view
Jag flyger med Jet Airways, ett Indiskt flybolag på starkt uppåtgående. Förmodligen är det privatägt till skillnad från sina statliga systrar Air India och Indian Airlines.

Från Bromma till Bryssel kom jag med Air Brussels. Det verkar vara ett riktigt skitbolag. Trots vinterkläder frös vi halva vägen ner. Flygvärdinnan var fulare än jag trodde var tillåtet på internationell flight, Tamara Press-typ. Ingen mat, inget kaffe och inget alls, mer än kallt.

Desto trevligare att komma ombord hos Jet. Varmt och ombonat, ordning o reda, snygga och trevliga värdinnor. Till o med de manliga flight attendants, erkänner jag motvilligt, såg oförskämt bra ut. Ena flygvärdinnan var så makalöst vacker att det bara kan vara en tidsfråga innan hon dyker upp som toppmodell i världsklass. Jättebra service även i ekonomisektionen där jag satt. Ljuvlig indisk mat och bra information hela vägen. De här piloterna var mer ambitiösa och lyckades ta in halva förseningstimman.


Sexkliniken


Mitt emot
När vi gick av stod personalen uppradade och sa adjö och att de hoppades jag funnit flighten 'enjoyable'. Jag sa förstås att det varit 'very much enjoyable'.
I struten och längs vägen in i flygplatsens inre stod folk och pekade oss fram med gester som verkade betyda "This Way Only", på Indiskt sätt. Utanför en toalett stod en grabb i 20-årsåldern iklädd typisk toalettstädareuniform. Även han visade vägen vidare. Det var nog inte riktigt hans jobb, men han ville väl också vara med och ta hand om de nyanlända gästerna till sitt land. Han rullade på huvudet som Indierna gör och log ett stort leende som verkade betyda att allt skulle bli allright.

Till min glädje är det inte så hemskt annorlunda i Colaba där jag bor, mot hur det var senast, för 18 år sedan. Visst är det fler och större bilar, men ändå förvånansvärt soft och lugnt här. De flesta hotell och restauranger jag varit på tidigare är kvar. Priserna har gått upp en hel del i rupees, men inte orimligt mycket i kronor räknat. Jag har shoppat en del prylar jag behöver, inklusive Indiskt telefonkort, ätit gott på Kamat Restauarant och druckit några fina chai, bokat ett tåg till Bangalore för den 8 jan. Det är 25 timmar dit och tyvärr fanns det bara 2nd class AC på turistquotan. Allt annat var fullt. Det brukar bli så himla kallt i AC-klass att jag kanske får användning igen för min röda fleecetröja, som jag hade jag tänkt glömma kvar på planet hit men som ändå fick åka med in till stan.
På flyplatsen i Bryssel var jag inne på muggen och slängde mina långfillingar och termoundertröjan. Det där är närmast en rituell grej när jag åker söderut mitt i vintern.


Bombay Cyberspace

Hurra Annika är hemma

Nu löser det sig nog med finanskris, klimatproblem och Wanja, Annika Östberg kommer till vår räddning!
Om Mona hade varit statsminister så hade hon säkert mött på flygplatsen med kram och blommor.

Cykelsolbränna

Jag bytte till sandaler direkt jag kom fram till Bangkok och sen hade jag aldrig andra skor på mig förrän jag landade på Arlanda. 7 - 8 timmar på cykeln varje dag ute i solen gav mig en besynnerlig solbränna. Jättebruna armar och ben, men helt vit på kroppen. Fötterna blev såhär konstiga.

OBS, dom är nytvättade!

PS, jag kom hem i onsdags. Hade tänkt åka lite grillor, men nu är det lappmögel över hela länet.

Om att lämna Laos, igen.

Jag tänkte det skulle vara enklare den här gången. Dels har jag gjort Laos mer grundligt, varit runt mer och sett mycket mer än förra gången. Dels för att nu skulle jag till Thailand och inte det aggressiva Vietnam. Men det var precis som att Laos greppade sig fast hårt och hon var så där otroligt söt som bara Laos kan vara.

Från Vientiane cyklade jag lite fel till Friendship Bridge och kom ut på rena bystan. Där var rätt mycket folk, ungar och ungdomar inte minst. Det var ett ivrigt vinkande och hejande. Landskapet är också väldigt inbjudande, Isan typ.
"It will take time and effort to explore, and a lifetime to forget", skriver Lonely Planet.

Nu är jag i Nankhong, på Thailändska sidan av Mekong. Sitter och glor ut över floden till Laos på andra sidan, längtar tillbaks. Inte så där desperat som från Vietnam när man bara vill rusa över gränsen och be om att bli insläppt igen. Utan mer som en plan att snart komma tillbaks. Jag vill verkligen komma till södra delarna av landet, Four Thousand Islands inte minst. Det sägs likna Polynesien trots att det utspelar sig i ett floddelta.

Jag vill också se Isan i nordöstra Thailand, där jag iofs är nu. Men just nu måste jag ta mig till Bkk och få slutligt klart med hur det blir med min hemresa. Jag försöker boka om till att resa den 11 mars, skridskoläget är tydligen riktigt bra. Men SAS säger att min biljett inte är ombokningsbar.

Det är också för varmt att cykla nu. Sista två dagarna in mot Vientiane var gräsligt hett. Allra sista dagen jonnade jag 95 km och svettades som en gris. Men det känns också snopet på något sätt att cykelturen skulla vara slut. Sorgligt, som när en trek tar slut. Särskilt om det blir abrupt, som med en flight från Tumlingtar. Innan jag riktigt fattat det sitter jag där och slänger grejor jag sparat på och som känts så bra att ha.

Anyway, jag har cyklat 1844 km på 30 cykeldagar, över 60 km i snitt per dag. Inte illa alls!

Jag vill göra fler cykelturer. Men jag vill också gärna komma tillbaks på motorcykel, ha mer grejor med mig. Mer jag kan ge bort, mer verktyg och cykelreservdelar som jag kan använda till att reparera ungarnas trasiga cyklar med.
Jag hade köpt en cykeltuta i Thailand, en sådan där gummibläran ser ut som ett djurhuvud. Sen köpte jag en mer riktig som jag monterade på min hoj. Så jag hade kvar Tigertutan. Förra veckan stannade jag för en nudelsoppa till lunch på ett jättelitet hak. Där var en flicka och en barncykel. Jag monterade på tutan och såg först sen att det var punka på cykeln. Jag hade visserligen ett reparationskit för en färsk punka. Men den här hojen hade nog cyklats en del även efter slangen senast haft luft. Det hade behövts en ny slang i barnstorlek, och det hade jag ingen.

Så jag måste tillbaks!


Sweet kids

Småflickorna i Laos

Mor o dotter.

Alltid mor och dotter, aldrig mor o son. Flickorna får lära sig ta ansvar från väldigt unga år. Redan i femårsåldern är det flickan som kånkar omkring på sina småsyskon, och som tycks ta ett stort ansvar för de minsta. Om en unge börjar yla kommer deras lilla storasyster rusande med tröst. Flickorna bär ved, flickorna hämtar vatten. Flera gånger har jag mött ett sällskap på 3 - 4 flickor i sjuårsåldern som bär en bambustång över ena axeln och en spann vatten i varje ände.

När jag kommer cyklande skiftar de runt sina händer så att de kan vinka rart och med ett soligt leende önska mig Sabaidee!

Döttrarna är alltid vid mammas sida, om hon tvättar, lagar mat eller tillverkar en sopkvast. Pojkarna då, ja de kanske är med farsan på ställen jag inte ser. Men jag ser många grabbar som spelar fotboll, klättrar i träd, och jagar varandra i olika lekar.


Mor o dotter

Senare träffade jag den vackra och otroligt charmiga Melanie från Schweiz. Hon är här för femte gången och är helt förälskad i Laos. Nu har hon startat ett alldeles eget projekt för att borra en 100 meter djup brunn åt folk som av någon underlig anledning bosatt sig i ett område där det inte finns vatten lättillgängligt. I generationer har flickorna fått gå 7 km till en vattenkälla och bära, bära.

Egentligen borde man säga, strunt i brunnen, flytta hela byn i stället. Men nu har Melanie satt sig i backen på att samla in pengar till en brunn. Hon kommer säkert lyckas också. Det där leendet kan flytta berg.

Anyway, hon sa att pojkarna jobbar jättehårt dom också. Ute på fälten med farsan. Tydligen är 80% av Laoerna jordbrukare.