Yangon, 28 okt

Jag kom med en nattbuss i går morse från Inle. De har fina moderna turistbussar för de längre sträckorna i Myanmar numera. Aircon, bekväma stolar, vattenflaska, och en liten påse med tandborste och wet wipe vid ett stopp sent på kvällen. Men det blir förstås segt ändå med en 14 timmars bussresa. Hela rumpan domnar liksom och det känns som att blodet slutat cirkulera i den viktiga kroppsdelen.
Vid varje stopp går jag av och rör på mig lite.

Tyvärr har bussarna också video med hög volym, eller DVD är det förstås. Skit samma.

Dani talking to monk at Shwedagon

Visst blir det snyggare med en svart ram!
Nu tar jag en dag och pustar ut i Yangon. Som förra gången bor jag på Okinawa och åter är det fullt med travellers, de flesta trevliga och glada att vara i Myanmar. En del har gjort en kurs i Vipassana meditation, som t ex holländska Daniella här ovan

Festival of lights at Shwedagon   Landet heter alltså Myanmar. Jag tror det är ett gammalt namn som återuppstått efter kolonialtiden.
Den största folkgruppen är Bamar, eller Burmeser. Deras språk heter Burmesiska. Det finns flera andra fokslag här också, Shan t ex i staten österut med det namnet, och Rohingyia i väst, m fl.

Det är 55 ton rent guld på pagodan  

 
Alla faranger här är helt överförjusta i människorna. De är makalöst vänliga och rara. Ingen har känt minsta vibb av fientlighet eller så. Det verkar inte heller finnas några tjuvar här. Allt är påtagligt tryggt och vänligt.
Jag trivs med mig själv och min situation när jag kan spankulera omkring i landets största stad, i mörker och på rätt risiga trottoarer, och känna mig helt trygg och hemmastadd. Lars, Weltenbummler liksom, på fri fot och hemma överallt. Världsmedborgare så det står härliga till.

Ofta känner jag en stor tacksamhet att jag fått så bra undervisning i Engelska. Utan det är det inte lätt vara Weltenbummler. Många gånger känner jag också tacksamhet till Sverige, och Svenskarna som rest i världen före mig, och som skött sig så bra att vi är välkomna och respekterade överallt.