Nongkhai, 11 jan, 2013.

Thakek till Kong Lor med buss, sedan cyklat Thakek till Nongkhai på Thailändska sidan. 363 km.

Flickorna cyklade "The Loop" till Kong Lor Caves. Jag var sjuk tre dagar i Thakek. Min flunsa utvecklade sig till en bihåleinfektion med gräslig huvudvärk och läbbigt gult snor ur näsan.

När jag sedan kände mig lite bättre tog jag en buss, eller egentligen två, plus en Songthaew, till Kong Lor. Flickorna kom dit samma dag. Morgonen därpå var jag till grottorna och cyklade sedan till Nahine. Och dagen därefter buss igen tillbaks till Thakek. Mitt Lao-visum var på väg att ta slut och jag behöver också tajma mig lite inför hemresa 12 mars så jag hade några dagar över som jag inte ville skulle äta på nästa visum.

Kong Lor Caves är en höjdare man inte ska missa ifall man råkar vara i trakten. Man hyr en båt med två LaoNissar som kör en genom den 7 kilometer långa grottan, kommer ut i andra änden, dricker en Beer Lao och åker sedan tillbaks igen. Största delen av grottan är tvärmörk och båtNissarna har stora ficklampor för att hitta vägen.
Men en bit i mitten är upplyst genom ett Franskt projekt. Mycket läckert.























Efter ännu en natt i Thakek tog jag en buss över bron till Thailand. Tyvärr får man inte lov att cykla över bron. Bussen kostar bara 18 000 Kip, ca 2 Dollar, men det är böket att ta bort väskor och rodda till cykeln så den går på bussen och att vänta tills bussen är tillräckligt full med folk som tar rätt mycket tid. Plus förstås att det vore mycket najsare att cykla över, som irriterar en smula.

Capishe?

Väl på Thailändska sidan cyklade jag bara till Tha Uthen och sen nästa dagarna till Ban Phaeng, Bung Kan och Phon Phisai och slutligen Nongkhai.

 Här fick min cykel en varm dusch. Men inget shampoo!

 På villoväg

I Nongkhai ska jag bränna en vilodag till innan jag återvänder till Laos vid Vientiane. Räknar då med att få ett nytt enmånads visum för Lao, och ska i Vientiane gå till Thailändska konsulatet och be om en månads visum för Thailand som jag behöver när jag småningom återvänder hit på slutet.
Dumt nog får man bara 15 dagar vid gränsen när man kommer landvägen.

F ö är Nongkhai riktigt nice. Mutmee Guest House räknar jag som ett av de bäst skötta i hela världen. Läget är förträffligt, alldeles vid Mekongfloden, och de gamla Thailändska husen man bevarat och byggt om till hyresrum ger en mycket charmig atmosfär. Som om inte det var nog finns det numera även ett massage-hak på själva området. Inte fel att dagligen få en fin massage utomhus utan att lämna guest houset!

Gott Nytt År!

Thakek, Jan 1, 2013.

Förra gången jag varit på Bolavenplatån vände jag tillbaks mer eller mindre samma väg till Pakse, och korsade sedan Mekong där över till Thailand. Jag anade bättre vägar i Thailand, och betydligt bättre mat. Också fler ställen att bo på så att man inte alltid behöver göra väldigt långa dagar.

Allt det där verkade stämma men jag kände mig ofta som en förrädare att jag valt det enklare alternativet istället för det mer utmanande och charmigare Laos. Så småningom skulle jag ju korsa in till Laos igen vid Vientiane och cykla norrut via Vang Vieng, Luang Prabang och Nam Tha etc.

Den här turen tänkte jag hålla mig i Laos mer eller mindre hela vägen och hade därför ingen anledning återvända till Pakse. I stället tog jag en genväg från Tad Lo ner till Route 13, som bär Norr över rakt igenom Laos. Genvägen är en grusväg man kunde se på Google Maps men som inte fanns på min papperskarta.

Det var lite oklart var jag skulle svänga av från asfaltvägen och det visade sig att Google Maps inte stämde helt. Men med hjälp av vänliga människor kom jag småningom på rätt väg. Grusväg var det förvisso. Och det innebar som vanligt att det blev lite dammigt när bilar och motorcyklar passerade. Annars var vägen helt OK, mestadels lätt nedförbacke.

Vi hade hört att det skulle finnas ett guest house vid Kongxedong just där man kommer ner till route 13. Tina och Heather hade i vanlig ordning startat långt före mig. Tina gillar att dra i väg vid 6 på morgonen, medan jag vill äta frukost och skita innan jag ska ut på okända vägar.


Lao Julgran

Efter 73 km kom jag fram till Kongxedong och hittade guest houset. Då hade flickorna redan varit där ett par timmar, och hunnit äta lunch någonstans. Som väl var slapp jag undan den där lunchen. För nästa dag hade tjejerna diarré och orkade bara halvvägs.

Jag cyklade då drygt 100 km och de sista 40-50 km inte sett till något boende. Jag var rejält trött och det började närma sig skymning. Jag hade börjat kolla mer och mer efter tempel, eftersom det lär ska gå att i vart fall få spänna upp sin hängmatta där över natten. Men så plötsligt låg där ett nytt och fint guest house. Efter lite språksvårigheter och missförstånd angående priset fick jag ett fint rum för 80 000 Kip. Dock var det inte något riktigt samhälle där, och ingen restaurant i uppenbar närhet. Så jag fick äta några bananer till middag, och sedan några till som frukost nästa morgon.


Äntligen guest house

Nästa dag hade jag drygt 80 km längs stora vägen till Savannkhet. Där hade flera av de guest houses guideboken rekommenderar helt stängt och försvunnet. Efter tips från några backpackers letade jag upp Hotel Mekong och bodde där. Rummet var ärligt talat inte mycket att skryta om men jag hade A/C, kylskåp och varmvatten. 80 000 Kip. Jag tog en vilodag där för att fylla på med pengar från ATM-maskinen och vila mina ben.
Tina och Heather kom till Savanna under min vilodag men bodde en bra bit från floden. När jag fick sms från Tina hade jag redan gjort middagsplaner med en Amerikansk cyklist som flyttat in i rummet jämte mitt. Så jag träffade aldrig flickorna i Savanna.

Dagen därpå drog jag uppför backen ut från Savannakhet. Det var inte bara uppför utan även motvind, en underligt kall vind. Det verkar som att vinden väckte liv i min inte helt kurerade förkylning. Runt 12 mötte jag en annan Svensk cyklist, en Norrlänning på en minihoj. Vi stod och snackade säkert en timma. När jag sedan drog vidare märkte jag hur trött jag var och inte riktigt hade lust längre.

Så när jag fann ett fint guest house vid kl 14 tog jag in där, efter endast 43 km. Det var också just där vägen delar sig och man måste bestämma sig för antingen en liten väg längs Mekong eller den stora route 13. Norrlänningen hade kommit route 13, men han var också av den sort som har tält och gärna campar. Således hade han ingen koll på var det fanns några guest houses. Det var då 84 km kvar till Savanna, mer än jag hade lust till när klockan redan var 14. Det blev en helt juste nudelsoppa med ägg till middag, och en pilsner.

Nästa dag cyklade jag den mindre vägen längs Mekong. Det visade sig vara ett lyckokast. Visserligen var det lite grusväg och lite vägarbete men mestadels helt fin väg. Själva floden såg jag bara sporadiskt, men det var många byar längs vägen och jag fann både mat och dricka. Men det blev också alltmer uppenbart att jag dragit på mig en rejäl förkylning. De sista 20 km till Thakek var jag helt slut. Min mätare stannade på 94 km innan jag kom fram.
Det finns ett guest house ca 45 km innan Thakek.



F ö passerade jag 2000 km i förrgår.