Utan dator i Laos

För ett par veckor sedan, när jag skulle gå iland i Nakasang, där båten från Don Det angör fastlandet, så snavade jag och trillade i plurret, med min lilla ryggsäck på. I den hade jag både dator och kamera. Allt blev blött.
Som väl är min nya Smartphone vattentät, och så även min Kobo läsplatta. Kameran funkar nästan. Fast den har fläckar på insidan av linsen. Datorn har gått ibland, men inte nu.
Det är därför jag inte skrivit här på ett tag. Just nu skriver jag i telefonen.

Bangkok, utan cykel

På väg igen, sort of

Bangkok fre 13 jan.

De senaste 8 åren har jag rest söderöver varje vinter, alltid gjort en cykeltur. Ibland kombinerat lite före eller efter, Koh Chang, Hua Hin efter Thailandsturer eller en trek i Nepal innan jag cyklat från Kathmandu. Det känns rent av lite meningslöst utan en cykel. Hur blev det så här då?

Jag fick liksom aldrig upp flåset i somras. Den där första tröttheten när man kommer hem från en lång tur släppte aldrig. Att man är seg ett tag efter 4000 km i sadeln, jetlaggad och lite frusen är ju inte så konstigt, så har det varit förr. Jag unnar mig en soft landning och nystart. Äter sådant jag inte kunnat få i Asien, sover mycket och tycker t o m att det är skönt med lite svalare. Efter ett par dagar börjar jag med långpromenader, två timmar runt Riddarfjärden eller tre runt Årstaviken, ibland med lånehunden Tessie. Nu blev jag helt färdig efter en sådan tur, dök på soffan och sov ett par timmar till.

Småningom slog det mig att jag kanske plötsligt blivit för gammal för sådant här. Vid 66 bast kanske det är helt normalt att dra av på tempot. Jag hade bitvis under själva cyklandet också varit gräsligt trött och börjat fundera på att nästa gång kanske ha en motorcykel i stället för trampor.

För ett par år sedan var det en rutinerad cykelturare som skrev på Thorntree's cykelforum 'on your bike' och berättade att han nu gift sig och fått barn. Han var nu på resa med familjen. Det kanske t o m var i Thailand, minns inte. Han skrev på forumet och frågade 'vad tusan ska man hitta på då, när man inte cyklar?'. Det blev ganska tyst i forumet flera dagar tills någon dristade sig ett förslag. 'You could, hrm, rent a bike!'
Just nu har jag varit 4 dygn i Bangkok, shoppat en del, ätit Thai-mat och druckit en stor öl till middagen. Sen har jag egentligen inte gjort mycket mer.
Jo, jag har daterat upp mina cykeljournaler på crazyguyonabike.com
Här är en direktlänk till dom http://www.crazyguyonabike.com/BikerCaptain

Hemma

Jag stannade i Vagator 30 dagar, vilket var onödigt många. Efter ett par veckor blir det ju så att jag mest upprepar samma saker varje dag. Jag har varit många gånger i Vagator och vet var jag äter bästa frullen etc. Varför skulle jag då gå någon annanstans? Sent på eftermiddagen går jag till beachen. Där kan jag se på solnedgången samtidigt som jag dricker en cocktail och lyssnar på juste Goa-musik. Där får jag också bästa käket.

Men långt om länge packade jag så upp mina prylar och kvistade vidare. Först bara till Arambol en natt. Sedan vidare upp längs Konkan-kusten till Bombay.

Tis 15 mars åkte jag hem.

Vagator

Jag stannade bara ett par nätter i Hyderabad och kvistade sedan vidare på bekanta vägar till Mahabubnagar, Raichur, Adoni och Bellari innan jag kom till Hampi dagen innan julafton. Nu var jag riktigt sugen på beachen och stannade bara 3-4 dagar i Hampi. Efter att inte ha sett till några västerlänningar sedan jag lämnade Calcutta över en månad tidigare var det rätt kul att hänga med lite backpackers några dagar. Men sedan drog jag vidare, återigen samma vägar och stopp jag hade förra året när jag kom samma väg. Bodde också på samma hak som då.

Det blev en natt vardera i Koppal, Gadag, Hubli och Yellapur innan den ljuvliga nedförbacken genom djungeln, på fina vägar med många apor. Jag monterade min hjälmkamera och filmade lite längs vägen. Får se när jag kommer hem till bredbandet om jag kan lägga upp en snutt här.

Det var skönt komma till Gokarna, och jag hade tur få ett rum trots att jag kom fram Nyårsafton. Det här året hade Ryssarna kommit tidigare än i fjol och alla rum var i princip fulla redan. Men en Italiensk tjej skulle dra bara en halvtimma efter jag anlänt så jag fick hennes bunge. Hon var bokad på ett långt nattåg till Kerala och fick väl fira in det nya året på tåget. Efter jag flyttat in och duschat av mig vägdammet gick jag ut och åt en pizza, sen i säng. När klockan blev midnatt och 2016 rullade in låg jag redan och sov sött.

Jag stannade tre veckor i Gokarna och körde i stort sett samma rutiner som i fjol. Upp tidigt och lång promenad på stranden, sedan en fruktsallad till frukost och så en timmas grillning i solen. Som vanligt hade jag en besynnerlig solbränna efter mer än två månaders cykling. Väldigt bruna armar och ben, men helt vit för övrigt.

Jag saknade James och Marcia som nu är på bilresa i Mexico. Inte heller Adi eller Ksedia är här. Jag hängde lite med Alex och hans charmiga, crazy vänner. Jag blev också bekant med Mark och Mette från Irland/Danmark. Jag gick ofta till 'The French Café' för deras läckra sallader och fina musik.

Den 26 jan drog jag vidare norrut till Palolem, Benaulim och slutligen Vagator. Palolem var kass som vanligt, Benaulim bara något bättre och Vagator är som det är nuförtiden, ytterligare lite dyrare men känns ändå hemtamt. När jag närmade mig var jag hungrig och törstig. Stoppade därför till vid Maggies hak i Anjuna för lunch och vatten. Fick veta lite om svenskläget i trakten. Gunilla är i Anjuna, men har flyttat till annat hus närmre stranden, Mattias är här. Teresa har också varit i Anjuna men sedan åkt hem ett tag över jul eftersom hennes hyresvärdar är här för en månad. De är Goaner men bor sedan länge i Canada. Kapten Tore och ett par andra svenskar har flyttat till Agonda. I Vagator bor jag som tidigare på Sunita. I skrivande stund har jag vait en vecka här och tänker stanna ca tre till.

Hyderabad 16 dec, 2015

Från Brahmapur fortsatte jag Söderut längs Indiens Ostkust. Jag hade då cyklat genom West Bengal, och fortsatte genom Odisha (Orissa) till Andhra Pradesh. Jag har tidigare varit i Andhra, med storstaden Hyderabad, och visste att denna åtminstonde delvis är en modern, välmående stat. Jag har också en gång varit i Orissa men då bara i Puri, en stad vid kusten. När jag var på väg dit nu kom jag genom riktigt fattiga trakter med dåliga vägar. Det gjorde mig lite bekymrad att mycket av Odisha (statens nya namn), skulle vara så. Jag har sett om 'tribal people' etc i Odisha.

Men Odisha visade sig lika modern och välmående som kringliggande stater, och inga problem med vägarna generellt. När jag kom till Vishakapatnam, en storstad som Indierna gärna vill utnämna till 'Goa of the East', var jag helt slutkörd. Förmodligen var detta mest en kombination av att ha ätit för lite och cyklat rätt mycket. Dessutom hade det blvit rysligt varmt mitt på dagarna. Jaag stannade 4 dagar i V. Jag läste flera cykeljournaler på Crazyguyonabike om andra som cyklat i dessa trakter. En dansk cyklist hade hört ryktas om terrorister (förmodligen banditer), som uppehöll sig i en skog han hade tänkt cykla genom. Han gick till polisen och frågade. De bekräftade ryktet och menade att han borde ta en annan väg. Så han cyklade 80 km uppförbacke en dag och sedan 200 km plattare nästa. Det där kände jag mig inte upplagd för.
Jag såg också en journal från två Indier, från Hyderabad. De hade cyklat från H till V. Då hade de blivit tvungna att övernatta i en ett riktigt ruckel en natt. Inte heller var det något jag ville.
För returresan till Hyderabad tog de bussen.
Jag tog en buss till Hyderbad och skippade ca 500 km cykling.

Brahmapur

Jag stannade 6 dagar i Calcutta. Det är något magiskt med den staden. Jag tror iofs att en del av den dragning jag känner till Calcutta hänger samman med den air av katastrof som hänger samman med namet Calcutta. En gång i tiden, när Indien var en Brittisk koloni, var Calcutta faktiskt huvudstad i Indien. Först 1911 skiftades huvustaden till New Delhi.

När Indien blev självständigt, 1947, knoppade muslimerna av sig och bildade Pakistan. Det var ju så att många muslimer bodde i NordVästra delen av 'stor-Indien', men också rätt många i NordÖstra Indien. Därför blev Pakistan ett underligt land som var delat i en Ostlig del och en Västlig. Det innebar bl a att de stora odlingar av jute som länge drivits i Östra Bengalen, och vars färdiga produkt skeppats ut via Calcutta, nu låg i ett annat land. Calcutta blev av med en av sina främsta inkomstkällor och gled in i ett långvarigt förfall.

Under min barndom och uppväxt förekom Calcutta många gånger i nyhetsflödet. Alltid med svarta rubriker om antingen översvämning eller torka, sjukdomar, svält och allehanda misär. Sedan dess har mycket ändrats i Indien i stort och även i Calcutta. Nu är staden på väg upp ur misären och har tagit plats som ledande kulturstad i Indien. Men i djupet av mitt minne finns kvar minnen om Calcutta som en av planetens värsta platser att vara på. Det är inte direkt den 'ordinarie'  turistens första val. Det är väl lite därför man känner sig rätt cool att vara där.

Jag ska återkomma till den här posten, både med mer text och några bilder.

Det är lite dåligt med Internet-kopplingen här i India-land. Den som inte besväras av att det är på Engelska kan läsa min cykeljournal här; http://tinyurl.com/zl3obrd
För den journalen skriver jag dagligen under själva cykelturen, och har lagt till rätt många bilder.

Oh Calcutta!

Calcutta sön 15 nov 2015.

Ut från Dhulikel mot okända trakter. Jag har bara lösa aningar om vad som väntar runt hörnet.

Det var mycket småbackar upp och ner i flera timmar.

Spännande vägar

Och sedan nedåt i klyftan mellan höga kullar

Längs Sun Kosi

Sindhuli Road

På en skylt står det att vägen är "a gift from the people of Japan".

Den var grym i uppförbackarna

Men desto roligare nedför

Jag cyklade Österut från Kathmandu. Till Bhaktapur och Dhulikhel innan jag svängde Söderut och kämpade mig över två bergskedjor med branta backar, och småningom ner till Teraien. Därefter i stort sett rakt Ost tills jag passerade in till Indien vid gränsen Kakarbhitta/Panitanki. Så småningom Söderut genom en del av West Bengal. I förmiddags kom jag till Calcutta.

Med risk att upprepa mig måste jag ändå säga att Indierna varit makalöst snälla, vänliga och hjälpsamma. Jag har länge sagt att Karnataka är den Indiska delstat jag gillar allra mest, de är så oindiskt softa och coola. Men jag måste nog ranka de här Bengalierna ännu högre, allra synnerhet vad gäller hjälpsamhet. Och nu är jag infernaliskt glad att vara i Calcutta.
Jag cyklade 12 dagar i Nepal och hittills 8 cykeldagar i Indien. Jag har varit lite förkyld och orkeslös och har hållit flera vilodagar. Också gräsligt om i rumpen ibland.

Jag tänker stanna i Calcutta några dagar, kanske en hel vecka. 

På nya äventyr

Bhaktapur tors 22 okt 2015.

Jag flög ut till Kathmandu för 8-9 dagar sedan, med en ny cykel i bagaget. De först flera dagarna slappade jag mest, shoppade några grejor och anpassade mig till höjd och klimat. Det kom en och annan regnskur som det gör så här just i slutet av monsunen.

Skönt med färre bilar

Detta var en gång 'Bimsen Tower'. Nu är bara denna stump kvar

Durbar Square, Kathmandu

En f d trekking shop där jag hyrt prylar flera gånger

Packar upp cykeln

När jag hade packat upp och monterat ihop min cykel tog jag ett par småturer runt stan för att justera in saker, till Patan en eftermiddag
bl a.

I Patan

Patan

Sedan i söndags packade jag de mesta av mina grejor på cykeln och cyklade upp till Kigani. Det är ca 30 km sträcka och ungefär 400 meter upp. Stannade där över natten och cyklade sedan tillbas igen dagen efter. Hade behållt mitt rum i Kathmandu.

I går, onsdag, drog jag då sedan iväg mer på allvar, fast bara till Bhaktapur, 16 km, ganska platt.

Vägen till Bhaktapur

Även Bhaktapur drabbades hårt av jordbävningen

Även efter jordbävningen är Bhaktapur en vacker stad. Den var en gång huvudstad i ett eget kungadöme.

Det har varit mycket motsägande info om den väg jag ursprungligen planerat att ta, österut från Kathmandu för att småningom komma in till Indien i trakten av Darjeeling.

Nepal drabbades av en besvärlig jorbävning i april/maj i år. Många gamla hus rasade och tusentals omkom. Sedan har de då också gått igenom en monsun med mycket regn. Nu på sistone håller landet på att implementera en ny konstitution vilket har orsakat en del osämja. Det finns någon paragraf som räknar upp vissa folkslag i landet som har vissa rättigheter. Där har man då missat någon folkgrupp som huvudsakkligen bor i gränstrakterna mot Indien. Jag minns nu inte vad den gruppen heter men den finns även på Indiska sidan gränsen. Nepals regering säger att det där ska man rätta till sen. Men nu sedan flera veckor har människor ur den folkgruppen blockerat gränsen till och från Indien. Tydligen kan människor passera förbi men leveranser av varor hindras. Nepal som är ett bergsland helt utan kust och hamnar är helt beroende av att ta in varor per lastbil från Indien. Även alla petroleum-produkter kommer den vägen. Och nu är det alltså stopp sedan ett bra tag. I synnerhet är det stor brist på bensin, fotogen och diesel.

Det går att köpa bensin på svarta marknaden. Men då till ett pris som är fem gånger högre än normalt. En del taxibilar finns att tillgå, men då förstås till högre priser. Det har varit betydligt färre bilar på gator och vägar sedan jag kom.

Med stängda gränser från Indien och bara ett fåtal lastbilar som kör transporter inom Nepal blir det förstås brist på varor mest överallt. En Amerikansk kvinna som lär ska känna till saker föreslog att jag borde välja en annan rutt. Men jag fick nog intrycket att hon mest gissade och egentligen inte visste riktigt. För några dagar sedan var jag nära att ändra min rutt. Men sedan träffade jag på en Nepalesisk man som guidar cykelturer och han sa att så länge jag skulle vara OK med den slags mat och boende som man kan få på trekking i bergen så trodde han att det skulle gå bra.

Så nu har jag dragit iväg enligt plan A. Dock bara till Bhaktapur första benet. I morgon tänker jag fortsätta till Dhulikel, vilket knappast heller ska vara några problem. Testen kommer senare i nästa steg. Jag ska över en bergskedja innan jag droppar ner till Teraien (låglandet).

Mina cykelturer i Indien

Här är en kartbild där jag lagt in mina cykelturer i Indien

Till slut

Det är rysligt fint att ha en tid på stranden efter en lång cykeltur. Men såhär i efterhand kan jag säga att det blev väl mycket, Jag var hela fem veckor i Gokarna, cyklade sedan upp till Goa och var mer än tre veckor där. Nästa tur ska jag hålla mig till två veckor på varje strand. Efter det blir det liksom att jag går runt i samma cirklar.

Småningom tog jag tåget till Bombay och flög hem. Nu är det snart en vecka sedan jag kom hem, och det har varit fantastiskt fint väder hela tiden. Våren är ovanligt tidig och vi har haft runt 10 grader plus varje dag. På nätterna är det förstås kallare, men ändå.

Gokarna 8 jan 2015

Jag var två veckor i Hampi, mest bara för att jag inte vill vara ute på vägarna och leta efter rum när det är jul och nyår. Man vet ju aldrig när och var det plötsligt är fullt på alla hotell. Hampi är ganska fint och det gick verkligen ingen nöd på mig där.

Restaurangen på Hema Guest House, Hampi

'Julgranen'

Stenbumlingar i Hampi

Duncan är på sin första cykeltur i Indien

Thierry är på sin sista. Han pallar inte riktigt Indierna

Men skönt iaf när helgerna var över och jag kunde dra vidare. I Hampi träffade jag på ett par andra cyklister, bl a Engelske Duncan som hade anlänt just från Gokarna och kunde ge mig värdefull info om vägarna åt det hållet. Således cyklade jag först till Koppal, sedan vidare till Gadag, Hubli och Jellapur innan jag kom till Gokarna tis 6 januari. Det var hyggliga vägar och rimliga dagsetapper. Sista dagen blev iofs rätt lång sträcka, 89 km, men det var mest nedförbacke genom vacker jungel.

Nedförbacke genom jungeln

Gokarna Beach

After sunset

Det har varit mycket snack om att Ryssarna inte vill resa lika mycket den här vintern nu när Rubeln har tappat i stort sett hälften av sitt värde gentemot Dollarn. Jag tycker det är mest lika mycket Ryssar här i år som det var i fjol. Många av dom snackar väldigt lite Engelska så man blandar sig inte så mycket med dom. F ö stör de inte någon. En tjej jag snackat med är jättetrevlig, och dessutom söt som få. Annars är det som vanligt en rejäl blandning, Österrikare, Fransoser, Amerikaner, Tyskar osv. Samt en tjej från Sydafrika som är mycket charmig, och skrattar högljutt.


Jag tänker softa här ca tre veckor.

Hampi 18 dec 2014.

Det var besvärligare att cykla ut från Hyderabad än in mot stan. På väg in går det oftast bra att bara följa huuvudströmmen i trafiken. Men ut från centrum går ju så många olika gator med rätt mycket trafik på. Jag fick stanna flera gånger och checka med Google Maps att jag var på rätt väg.

Småningom kom jag ut på National Highway och jag kunde dra upp full fart Söderöver. Efter några timmar svängde jag av till en lite mindre väg, i riktning mot Mahabubnagar.
På väg in till Mahabubnagar blev jag varse en man som åkte baklänges på en motorcykel medan han filmade i min riktning med en stor och proffsig videokamera. När vi kom nära varandra i trafiken talade han om att de kom från en lokal TV-station och frågade om det var OK att de filmade. Visst, no problems. Sen bad han att jag skulle stanna till en stund för de ville interviewa mig. OK.
Det var mest de vanliga frågorna om varifrån, vart till, quanto costa? och varför? Jag tycker alltid det är bra när de frågar vad jag tycker om Indien och Indierna. Då svarar jag alldeles ärligt att 'I love this country' och att jag anser Indierna var 'very nice', mycket hjälpsamma och vänliga. Då blir frågeställaren alltid glad. Det är ju inte alla besökande västerlänningar som är lika förtjusta. Många har negativa åsikter om renligheten i Indien, men det är nog ännu fler som tycker det är jobbigt med dessa enorma folk-horder man möter ibland i Indien. 1200 miljoner är dom, både syns och hörs. Ungefär hälften av dom vill att man ska stanna till en stund, för 'photo'. Jag nöjer mig med att det är i all välmening, och kanske t o m kan ses som en komplimang.

Indierna tycker att min cykel är rysligt fin.

När vi gjorde intervjun samlades snart en rejäl människomassa som väl trodde att jag var någon slags celebritet. Jag frågade om de kunde föreslå ett hotell. Det kunde de, ett som låg alldeles nära och var riktigt flott.

Sedan fortsatte jag till Raichur, Adoni och Ballari innan jag småningom kom fram till Hampi. Här vilar jag mig nu över julhelgen och ska sedan dra vidare till Gokarna och Goa för lite beach efter allt cyklandet. Ska bli skönt.

Mellan Adoni och Bellary hade jag en bit riktig skitväg.

I Hampi tar man en liten båt över till andra sidan floden.
Där är fina guest houses.

I Adoni grep polisen in när jag hade svårt hitta hotellrum. Det var bröllopen igen som hade bokat upp varenda rum i stan. De civilklädda poliserna på en motorcykel guidade mig till ett bra hotell, följde med in och gjorde klart för receptioninsten att han MÅSTE ge mig ett rum. De fick t o m polischefen att ringa till hotellet och säga ifrån att han kunde inte gärna ha en utländsk turist/cyklist hemlös i sin stad över natten. Då fick jag ett rum.

I Indien kan det uppstå besvärligheter ibland, men det löser sig alltid på något sätt.

Ånger

Ibland ångrar jag något jag gjort. Numera är det tack o lov bara bra saker jag ångrar att jag inte gjorde. Jag vinnlägger mig att uppträda så att jag inte irriterar Indierna. Jag är artig och talar mest i frågande ton. Det sällan att jag behövt ångra att jag brusat upp och sagt fula ord.

För några år sedan när jag hade trekkat upp till Everest Base Camp i Nepal, och var på väg ut genom Arun Valley, hände en sådan grej jag ångrar. Det är mycket glest mellan trekkare i Arun Valley. En medelålders Nepali man och en ung kvinna, kanske 16-17, gick förbi mig. Lite senare gick jag om dom igen när de pausade vid trail-kanten. Någon timma senare hade jag själv stannat just innan en hängbro för att äta några knäckeskivor med peanut butter på. Då kom bara den unga kvinnan. Hon kunde just ingen Engelska men visade att hon gärna ville smaka en 'biskit', som hon sade. Jag bredde jordnötssmör på en skiva till och bjöd henne.
När vi åt våra knäckemackor utan att kunna just prata något. Visade hon mig sin ena flip flop sko, trasig. Gummiremmen som håller skon på plats hade gått av. Jag tittade på den och sade väl något i stil med att det där var som attan. Mer gjorde jag inte. Det borde jag ha gjort.
Ett par flip flops kostar här inte mer än 10-15 kronor. Det är inte mycket pengar för mig men kan vara en hel del för en landsbygdsnepalier. Jag borde gett henne pengar till ett par nya. Det fanns ingen butik just där, men i de flesta byar finns någon slags handelsbod. Där kan man bl a köpa ett par flip flops.
.............................

Jag kan inte sluta gräma mig över en miss jag gjorde på väg mot Nagpur.

Det händer mig dagligen att Indier vill snacka med mig om vart jag är på väg, varför jag cyklar osv. De allra flesta är män som frågar men det har hänt att ett par kvinnor på en scooter också vill veta. Många vill att jag ska stanna för 'photo'. Det händer att jag stannar men oftast säger jag att jag inte har tid utan måste kvista vidare. När jag var på väg mot Nagpur saktade en motorcykel ner vid min sida och frågade. Det var en man som körde men snacket sköttes av den unga kvinnan som åkte bakpå. Hon pratade ovanligt bra Engelska för dessa trakter och var väldigt trevlig. Jag kunde se att hon var från en bättre familj och mycket modern. Hon var egentligen inte sådär påfallande vacker som vissa Indiska kvinnor är, men hon var söt och såg ut som om hon hade en räv bakom örat, nästan mellanrum mellan tänderna, men bara nästan. Hon var klädd i tajta jeans och en stickad vit tröja, hade långa smala ben och silverkedjor runt anklarna. Hon hade många frågor. Småningom sa vi hej då och de gasade vidare. Några kilometer senare fanns en chai shop vid vägkanten och där hade de stannat. Tjejen stod nästan ute i vägen och ville vinka in mig.

Jag hade då 20-30 km kvar på en dagstur som till slut blev 128 km. Dessutom var jag osäker på hur och var jag skulle hitta juste boende i rätt stora Nagpur. Så jag sa åt tjejen att jag inte hade tid, jag måste vidare. Det där har jag grämt mig mycket över. I Indien är det helt sällsynt att man som utländsk man får tillfälle att komma i slang med en ung Indisk kvinna. Jag borde tagit tillfället! Missförstå mig inte. Jag har inga som helst förhoppningar om något romantiskt äventyr med en Indisk kvinna i 25-års åldern. Men bara möjligheten att kanske bli Facebook-vän med en modern ung Indiska och få lite inblick i hur hon lever skulle varit värdefullt och intressant.
...........

Hyderabad 11 dec 2014.

Från Nagpur går en National Highway i stort sett rakt söderöver till Hyderabad. Jag var nog rätt inställd på att ta den. Men flunken som skötte room service på hotellet i Nagpur snackade om att man måste först ta vägen över Wardha. Det lät på honom som en absolut självklarhet. Så just när jag drog iväg från Nagpur ändrade jag mig. Dvs först cyklade jag några timmar på highwayen men svängde sedan av mot Wardha. Genast jag hade svängt av blev vägen en bit sämre, i vart fall smalare och hade ingen asfalterad kant jag kunde cykla på. Flera gånger fick jag ut i gruskanten när tung trafik körde om mig.

När jag sedan kom till Wardha hade jag rätt svårt hitta rum. Första hotellet jag provade stank som ett avlopp. Personalen hade trasor över näsa och mun och kom ut för att tala om att de inte hade några rum. Jag tror att de helt enkelt hade ett brustit avloppsrör inne i byggnaden. Det rann någon läbbig sörja ut över trottoaren också. Jag frågade på 4-5 andra hak. Alla sa att de inte hade några lediga rum. Kanske hade de fått ta över gäster från avloppshotellet. Det såg rätt mörkt ut.

Jag cyklade omkring och frågade i stort sett vem som helst om de hade något förslag. Ett par unga killar på motorcyklar föreslog Centre Point Hotel, mitt i stan.
Efter flera om och men hittade jag dit. Där fick jag ett rum som var OK.

Do you know what is black and crisp, and is hanging from the ceiling?
You are right, Indian electrician!

Nästa dag kände jag att jag nog måste tillbaks till highwayen för att inte ha dessa problem med boende. Så jag drog rätt mycket Österut till Hinganghat. Dålig väg men som väl var inte så långt. Jag var i Hinganghat redan före lunch. Hittade där ett juste lodge just på vägen in mot stan. L&L Lodge. Det var strömavbrott just då och mananagern ville behålla mitt pass en stund tills strömmen kom tillbaks så att han kunde kopiera det. Han lovade komma till mitt rum med passet så snart det var klart. Men han kom aldrig med det. Jag var och käkade lunch, tog en runda i stan osv. Tänkte inte mer på passet.

Nästa morgon drog jag iväg kl 0730 efter en bananfrukost. Hade då hoppats på riktigt fin väg ända till Pandharkawada. Det var förträfflig väg ca 20-25 km men sedan var det riktigt dåligt i ytterligare 20-25. Trasig asfalt och stora gropar. Långsamt.

Småningom blev vägen bra igen och jag var framme i Pandharkawada runt kl 14. Hade då cyklat 75 km.
Vid utkanten av stan stannade jag för att kolla G-maps i min lur. Då kom en man på motorcykel och frågade vad jag sökte. När vi snackade där kom en till mc med tre unga killar på. De enades om att jag borde till Pankaj Lodge och guidade mig hela vägen. Där fanns ett bra rum för rimligt pris. När jag skulle checka in insåg jag att jag inte hade mitt pass med mig. Det låg kvar i Hinganghat! Disaster!

I en butik kom jag i slang med en bildad Indier som pratade bra Engelska. Jag berättade för honom om passet i Hinganghat och frågade om det fanns en taxi som kunde köra mig fram och tillbaks, och vad det skulle kosta. Han sa att i Pandharkawada finns inga taxibilar, endast scooter-rickshaw och att dessa bara körde folk i stan. Han trodde inte alls att någon ville åta sig en så lång tur. Han sa att kanske en 'private cab' skulle göra det, och att jag måste räkna med att betala 10 Rs per kilometer. Det skulle således kosta mig 1500 Rs. Det är ju inte mycket att göra åt. Jag måste ha mitt pass.

När jag kom tillbaks till mitt guest house förklarade jag för killen i receptionen vad jag behövde. Han skulle undersöka och sedan ge besked. En halvtimma senare kom han och sa att priset för en sådan tur var 2500. Det tyckte jag var för mycket och sa att i så fall får jag cykla fram och tillbaks. Ärligt talat hade jag nog tänkt mig att han skulle komma med ett lägre pris, men han kom aldrig.

L.L GH in Hinganghat

Nästa morgon gick jag upp halv sex. Drog 0615 i gryningen. 1145 var jag in Hinganghat, fick mitt pass och hojade vidare till en lunchrestuarang. Juste lunch där, plus en flaska vatten. Och sedan på hojen igen. Det var förstås irriterande med det dåliga partiet väg mitt i men inget att göra åt.
Just när det började skymma på allvar var jag tillbaks igen i Pandharkawada. Stannade för mat vid en dhaba jag sett på vägen ut. Åt en juste middag där, monterade mina små cykellampor och cyklade 'hem' till Pankaj Lodge. Det blev en full dag på cykeln som inte tog mig alls närmre nästa anhalt. Men jag var rätt nöjd ändå. Tajmingen var perfekt hela vägen. Jag hade gjort vad jag skulle, hade ätit ordentligt, och cyklat 147 km!
Var nog i säng redan halv nio. Sov gott.

Pankaj Lodge in Pandharkawada

Nagpur 30 nov 2014.

Från Lalitpur har jag nu haft 4 långa dagar på cykeln, 115 km, 140, 130 och 128. Det går men är lite mer än idealiskt. Jag nöjer mig med 70 - 80 km per dag. Jag har helt enkelt cyklat i glesbebodda trakter där det inte funnits några hotell att stanna på.

Mellan all de här fyra långdagarna har jag hållit en vilodag, i Sagar, Narsinghpur och Chhindwara. För att hinna med så långa distanser per dag har jag dragit iväg redan kl 6 på morgonen, dvs stigit upp kl 5. När jag kom till Nagpur var jag riktigt mör och håller här två hela vilodagar. Jag behövde inte bara vila mig utan också fylla upp ett sim-kort med pengar för datatrafik och också köpa lite olja att smörja min kedja med. Inte bara kedjan f ö utan den fjäderbelastade trissan på en arm som på Engelska heter 'derailleur', ser f ö rätt Franskt ut i stavningen! Det är manicken som rör sig i sidled när jag skiftar växel i baknavet, och som också sträcker upp kedjan. Heter kanske växelförare/kedjesträckare på Svenska.

Detta är min sjunde långtur på cykel. Till de andra sex har jag köpt en sprillandes ny cykel varje gång, vid turens början. Men den här gången tog jag med mig samma cykel som jag åkte på i fjol. Den kändes helt enkelt för bra för att lämna kvar hemma. I fjol cyklade jag 4200 km på den, och sedan en del hemma över sommaren. Den är varken gammal eller utsliten men heller inte helt ny. På sistone har jag börjat noja över att något skulle hända med själva kedjan. Det här är en 27-växlad Shimano, dvs med 3 växlar fram och 9 bak. I takt med att man utökar antalet drev i kasetten bak så byter man också till en allt smalare kedja. Jag tror den jag har nu är 9 mm bred, men är inte säker. I vart fall är det en helt ovanlig kedja i Indien. Går knappast att köpa utanför Bombay/Delhi, om ens där. När nu derailleurn har börjat sega lite så att den bara sträcker upp kedjan med en smäll så har jag fått för mig att det skulle kunna gå så illa att kedjan går av. Det vore en disaster. Därför behöver jag ivf smörja upp alltihop. Jag hade med en half flaska kedjeolja av teflon och har smort med det flera gånger under turen, men nu är den slut.

Här i Nagpur hittade jag en juste cykelaffär. De hade inte någon teflonolja men kunde ivf fylla upp min lilla flaska med någon vanlig olja som de själv använder till kedjor. Nu hoppas jag klara mig ett tag med det. Jag hade börjat fundera på att helt bypassa Hyderabad, när jag nu inte kom med på meditationskursen där. Men kanske måste jag svänga förbi bara för att köpa teflonolja, och kanske en reservkedja också. Borde jag förstås haft med hemifrån.

Nagpur kallas 'Orange City', inte för färgen utan för att det odlas mycket apelsiner i trakten

Vägarna har mestadels varit mycket bra jag cyklat på.