Ibland ångrar jag något jag gjort. Numera är det tack o lov bara bra saker jag ångrar att jag inte gjorde. Jag vinnlägger mig att uppträda så att jag inte irriterar Indierna. Jag är artig och talar mest i frågande ton. Det sällan att jag behövt ångra att jag brusat upp och sagt fula ord.
För några år sedan när jag hade trekkat upp till Everest Base Camp i Nepal, och var på väg ut genom Arun Valley, hände en sådan grej jag ångrar. Det är mycket glest mellan trekkare i Arun Valley. En medelålders Nepali man och en ung kvinna, kanske 16-17, gick förbi mig. Lite senare gick jag om dom igen när de pausade vid trail-kanten. Någon timma senare hade jag själv stannat just innan en hängbro för att äta några knäckeskivor med peanut butter på. Då kom bara den unga kvinnan. Hon kunde just ingen Engelska men visade att hon gärna ville smaka en 'biskit', som hon sade. Jag bredde jordnötssmör på en skiva till och bjöd henne.
När vi åt våra knäckemackor utan att kunna just prata något. Visade hon mig sin ena flip flop sko, trasig. Gummiremmen som håller skon på plats hade gått av. Jag tittade på den och sade väl något i stil med att det där var som attan. Mer gjorde jag inte. Det borde jag ha gjort.
Ett par flip flops kostar här inte mer än 10-15 kronor. Det är inte mycket pengar för mig men kan vara en hel del för en landsbygdsnepalier. Jag borde gett henne pengar till ett par nya. Det fanns ingen butik just där, men i de flesta byar finns någon slags handelsbod. Där kan man bl a köpa ett par flip flops.
.............................
Jag kan inte sluta gräma mig över en miss jag gjorde på väg mot Nagpur.
Det händer mig dagligen att Indier vill snacka med mig om vart jag är på väg, varför jag cyklar osv. De allra flesta är män som frågar men det har hänt att ett par kvinnor på en scooter också vill veta. Många vill att jag ska stanna för 'photo'. Det händer att jag stannar men oftast säger jag att jag inte har tid utan måste kvista vidare. När jag var på väg mot Nagpur saktade en motorcykel ner vid min sida och frågade. Det var en man som körde men snacket sköttes av den unga kvinnan som åkte bakpå. Hon pratade ovanligt bra Engelska för dessa trakter och var väldigt trevlig. Jag kunde se att hon var från en bättre familj och mycket modern. Hon var egentligen inte sådär påfallande vacker som vissa Indiska kvinnor är, men hon var söt och såg ut som om hon hade en räv bakom örat, nästan mellanrum mellan tänderna, men bara nästan. Hon var klädd i tajta jeans och en stickad vit tröja, hade långa smala ben och silverkedjor runt anklarna. Hon hade många frågor. Småningom sa vi hej då och de gasade vidare. Några kilometer senare fanns en chai shop vid vägkanten och där hade de stannat. Tjejen stod nästan ute i vägen och ville vinka in mig.
Jag hade då 20-30 km kvar på en dagstur som till slut blev 128 km. Dessutom var jag osäker på hur och var jag skulle hitta juste boende i rätt stora Nagpur. Så jag sa åt tjejen att jag inte hade tid, jag måste vidare. Det där har jag grämt mig mycket över. I Indien är det helt sällsynt att man som utländsk man får tillfälle att komma i slang med en ung Indisk kvinna. Jag borde tagit tillfället! Missförstå mig inte. Jag har inga som helst förhoppningar om något romantiskt äventyr med en Indisk kvinna i 25-års åldern. Men bara möjligheten att kanske bli Facebook-vän med en modern ung Indiska och få lite inblick i hur hon lever skulle varit värdefullt och intressant.
...........
För några år sedan när jag hade trekkat upp till Everest Base Camp i Nepal, och var på väg ut genom Arun Valley, hände en sådan grej jag ångrar. Det är mycket glest mellan trekkare i Arun Valley. En medelålders Nepali man och en ung kvinna, kanske 16-17, gick förbi mig. Lite senare gick jag om dom igen när de pausade vid trail-kanten. Någon timma senare hade jag själv stannat just innan en hängbro för att äta några knäckeskivor med peanut butter på. Då kom bara den unga kvinnan. Hon kunde just ingen Engelska men visade att hon gärna ville smaka en 'biskit', som hon sade. Jag bredde jordnötssmör på en skiva till och bjöd henne.
När vi åt våra knäckemackor utan att kunna just prata något. Visade hon mig sin ena flip flop sko, trasig. Gummiremmen som håller skon på plats hade gått av. Jag tittade på den och sade väl något i stil med att det där var som attan. Mer gjorde jag inte. Det borde jag ha gjort.
Ett par flip flops kostar här inte mer än 10-15 kronor. Det är inte mycket pengar för mig men kan vara en hel del för en landsbygdsnepalier. Jag borde gett henne pengar till ett par nya. Det fanns ingen butik just där, men i de flesta byar finns någon slags handelsbod. Där kan man bl a köpa ett par flip flops.
.............................
Jag kan inte sluta gräma mig över en miss jag gjorde på väg mot Nagpur.
Det händer mig dagligen att Indier vill snacka med mig om vart jag är på väg, varför jag cyklar osv. De allra flesta är män som frågar men det har hänt att ett par kvinnor på en scooter också vill veta. Många vill att jag ska stanna för 'photo'. Det händer att jag stannar men oftast säger jag att jag inte har tid utan måste kvista vidare. När jag var på väg mot Nagpur saktade en motorcykel ner vid min sida och frågade. Det var en man som körde men snacket sköttes av den unga kvinnan som åkte bakpå. Hon pratade ovanligt bra Engelska för dessa trakter och var väldigt trevlig. Jag kunde se att hon var från en bättre familj och mycket modern. Hon var egentligen inte sådär påfallande vacker som vissa Indiska kvinnor är, men hon var söt och såg ut som om hon hade en räv bakom örat, nästan mellanrum mellan tänderna, men bara nästan. Hon var klädd i tajta jeans och en stickad vit tröja, hade långa smala ben och silverkedjor runt anklarna. Hon hade många frågor. Småningom sa vi hej då och de gasade vidare. Några kilometer senare fanns en chai shop vid vägkanten och där hade de stannat. Tjejen stod nästan ute i vägen och ville vinka in mig.
Jag hade då 20-30 km kvar på en dagstur som till slut blev 128 km. Dessutom var jag osäker på hur och var jag skulle hitta juste boende i rätt stora Nagpur. Så jag sa åt tjejen att jag inte hade tid, jag måste vidare. Det där har jag grämt mig mycket över. I Indien är det helt sällsynt att man som utländsk man får tillfälle att komma i slang med en ung Indisk kvinna. Jag borde tagit tillfället! Missförstå mig inte. Jag har inga som helst förhoppningar om något romantiskt äventyr med en Indisk kvinna i 25-års åldern. Men bara möjligheten att kanske bli Facebook-vän med en modern ung Indiska och få lite inblick i hur hon lever skulle varit värdefullt och intressant.
...........
No comments:
Post a Comment