Den röda tvålasken

Jag har blivit av med min tvålask. Det var en enkel historia i röd plast. Jag glömde packa ner den som sista pryl i morse när jag skulle dra från Palecodu. Efter jag varit ute och frullat var jag på muggen, och tvättade förstås händerna efteråt. Sen spolade jag ner mitt värv med en spann vatten och stack. Tvålasken blev kvar i badrummet.

Den där var en av mina äldsta ägodelar. Jag hade den i minst 25 år. Kanske var den med redan på expeditionen till Sydamerika 1975. I vart fall har den varit med på alla mina Indienresor, alla trekker. Fyra gånger till Everest Basecamp! Hur många tvålaskar har ett sådant track record? Aldrig har den svikit mig heller, aldrig öppnat sig och släppt ut tvålen när den inte borde, aldrig gått sönder när den ramlat i hårda golv, aldrig läckt ut någon läbbig goja i mitt bagage.

Den goda sidan med att bli kvarglömd i en håla som Palecodu är att den inte kommer åka i soporna. Den blir säkert omhändertagen och dyker småningom upp i ett stånd på andrahandsmarknaden där, alltid värd några rupees. Kanske den var trött på allt flängande och önskade sig en ny tillvaro?

Farväl då röda tvålask och tack för de här åren. Til lykke med din nya Indiska inkarnation. Jag hoppas du får fortsätta ha hand om Chandrikatvålar, de mest väldoftande och bästa i landet.