Chiang Kong till Pai

Chiang Kong till Chiang Dao

Pai, 18 feb, 2013.

Even Steven

Stannade bara en natt i Chiang Kong. Bodde fint på Ban Tammila, men kunde inte låta bli konstatera att Chiang Kong är både dyrt och tråkigt.
Skönt kvista vidare nästa morgon. Men det är inte utan att det är rätt backigt upp till Chiang Saen.



Sedan hade jag en ganska lång dag tvärs över till Thaton. Cyklade huvudsakligen rätt västerut och höll mig på Södra sidan av de grymmaste backarna. De som kan ta en upp till Mae Salong. Jag hade lite lust att kvista upp där för ett återbesök men bestämde mig lätt för att låta det vara. Höll en vilodag på fina plejset vid floden i Thaton.

Den här feta doggen beslöt sig att vakta min veranda i Thaton

Det var mycket vackert längs vägen till Chiang Dao och ännu mer så nästa dag när jag cyklade längs 107:an till Mae Taeng, och sedan de riktiga backarna på väg 1095 till Mae Sae.



Jag vet att uttrycket 'Even Steven' handlar om en snubbe som har sådan röta att när han råkar förlora något dröjer det inte länge förrän han snubblar över något som gott och väl kompenserar för det han blivit av med.
I mitt fall handlade det istället om att hitta ett rum där man knappt tror. Jag hade cyklat 92 km i grymma backar och klockan tickade på utan att jag sett något boende på rätt länge. Klockan var halv sex och dagen drog klart mot kväll. Då stannade jag vid ett litet hak, kombinerad butik och enkel restaurang. Köpte lite dricka och frågade då mannen i butiken var man kunde hitta ett guest house. 'Vi har guest house här', sa han. Och så fick jag ett enkelt rum våningen ovanpå. På nyckelbrickan han gav mig stod 600 och rumsnummer. 'Special price for you', sa han, 300 Baht. Rummet var iofs ganska stort men inrett med bara en madrass på golvet, och inte alldeles nytvättade lakan. Men ändå. Det var fortfarande 45 km kvar till Pai, och tämligen out of the question att hoja hela vägen. Jag hade utan vidare betalat de 600 rummet skulle kostat, eller i vart fall 500.
Dusch och toa var nere på gården och inte helt fräscht.



'Det finns bara kallvatten', sa han om duschen. Så jag tänkte lika bra duscha på stört när jag fortfarande var varm och svettig. Men jag micklade lite med brännaren och rätt som kom den igång och jag fick en fin varm dusch.
Frun lagade en smarrig Pad Thai till mig som middag, förvånansvärt billigt. Sen sa han något om kaffe till frukost.
Nästa morgon gick jag och frågade om man kunde få en omelett och kaffe. Visst, inga problem. När jag skulle betala frullen sa frun att den ingick i rumspriset. Bingo!



De resterande 45 till Pai var fortfarande ordentligt backiga, men mest nedför. Efter ett tag stannade jag för att känna på mina fälgar, efter allt bromsandet. De var då så varma att jag brände mig på fingret och det luktade varmt gummi. Hela framdäcket var ordentligt varmt men det var nog ändå så att gummilukten kom från beläggningen på bromsklossarna. Hur som helst tog jag en ordentlig vilopaus vid vägkanten. Jag vill verkligen inte ha någon däckexplosion när det går i 50-60 knyck på en kurvig bergsväg.

Helt OK temp i mitten av februari

Muang Sing till N Thailand

Udomxai to Namtha - Muang Singh - Namtha - Huay Xai

Chiang Kong, 11 feb, 2013.

Redan när jag cyklade tillbaks från Muang Sing till Namtha kändes det som att jag var på  hemväg. Rätt absurt förstås eftersom jag var i Norra Laos och hade drygt en månad kvar tills jag faktiskt ska resa hemåt. Men jag vände i vart fall näsan söderut och skulle sedan väst mot Thailand.

Vägen Muang Sing - Namtha går igenom mycket vacker natur. Det är måttligt med trafik och jag kunde cykla långa stunder utan andra ljud än naturens egna. Det rinner en liten porlande å längs mycket av vägen och fåglarna sjunger i den tidiga vår som är här i början av februari. Flera gånger tänkte jag att det är ganska Nepal-likt här. Husen ser ut som Neppehus och folk vinkar vänligt.

I Namtha tog jag mig en vilodag. Behövde tvätta lite kläder inför de kommande dagarnas cykling till Thailändska gränsen. På Manycham träffade jag en amerikansk cyklist som var på väg åt andra hållet. Han sa själv att han var mer eller mindre crazy, och det stämde nog. Jag berättade i vart fall för honom om vägen till Udomxai och var han kunde bo mm. Han skulle vidare genom Laos och in igenom Cambodia, i stort sett den väg jag kommit.

Sedan cyklade jag till Viang Poukha, där "mitt gamla guest house" hade lagts ner. Gjorde iofs inte så mycket eftersom det fanns ett fint nytt alldeles vid vägen, och en riktigt bra restauarng bara tvärs över vägen. Lao-kvinnan som hade restaurangen var sådär fantastiskt rar som jag mest bara träffar på i Laos. Tyvärr flyttade det in att helt gäng högljudda Kineser på guest houset i kvällningen.

Nästa dag den rätt tuffa sträckan till Donchai. Flera kämpiga uppförbackar och hisnande nerförlöpor. Jag riggade min kamera på styret och filmade en del. Ska se senare om jag kan lägga in någon snutt på bloggen. Mycket vacker natur!


Visst blir man sugen att bara dra iväg ner för sådana vägar!



I Donchai hade det hänt en del sedan senast. Lilla guest houset var där, men ägarparet verkade fått jobb på annan ort och kom inte hem förrän bortåt kl 8 på kvällen. Det fanns en ung flicka som skötte butiken och hon gav mig ett rum. Men det var tur att jag visste vart jag skulle stoppa för hon var mer intresserad av sin mobiltelefon än att hålla span på vägen efter cyklister. När väl ägarna kom fick jag den bästa nudelsoppa jag ätit under hela resan. Även frullen nästa morgon var grymt god.

 Guest House i Donchai

 Mitt rum i Donchai

 Några hus i själva byn Donchai

 Kvastmakeri längs landsvägen

Sedan då resten av Laos-turen till Huay Xai. Även om jag älskar Laos kändes det ändå skönt att rulla in i Huay Xai och ta in på BAP GH. De gamla systrarna hade blivit ännu äldre och mer disträa men jag fick ett fint rum och trivdes bra.

Huvudgatan i Huay Xai

 Beer Lao

 Vid Mekongfloden, i Huay Xai

Sammanlagt cyklade jag drygt 1900 km i Laos, och har nu passerat 3500 km totalt under turen.

Kunde ta det lugnt nästa morgon eftersom jag bara tänkte ta mig över Mekong och stanna en natt i Chiang Kong.

Väl på Thailändska sidan gick jag till immigration och sa att jag hoppades få stanna en månad i Thailand med det fina visum jag fått för dyra pengar i Vientiane. Inga problem, jag fick 60 dagars stämpel i passet.

Nära ögat i Siem Reap

Det här hände sig på min första resa i Cambodia, vintern 2006-07.

.........

Jag var nära att ta en genväg till de sälla jaktmarkerna när jag skulle tvätta fötterna en sen kväll.

 

Det var så att jag hade varit dagtid till Angkor Wat. När jag kom tillbaks till mitt guest house tog jag en dusch och bytte till rena kläder. Sen gick jag ut på stan för cocktail och middag. Började med en Frozen Margeritha och drack sen en öl eller två till maten. Sen tog jag visst en drink till på vägen hem. Jag hade alltså druckit lite, men var inte berusad.

 

Det är så dammigt på gatorna i Siem Reap att bara ett par timmar på stan gör en solkig om fötterna igen. Jag ville inte söla ner lakanen och stod upp badkaret och balanserade på en fot medan jag tvättade den andra. Då tappade jag balansen och när jag skulle stötta mig mot tvättfatet så släppte det från sitt fäste och rasade i durken, gick i tusen bitar. Jag ramlade också med och då gick det så illa att jag fick in en spets av det trasiga porslinet i höger arm.

Lägger in några bilder här för dramatisk effekt

Det tog precis i armvecket och måste ha varit spetsen av en stor bit för det skar upp ett djupt jack.
Det blödde som tusan och när jag spolat av med duschen så rann det rejält igen. Jag trodde jag lyckats kapa av pulsådern! Badkaret såg ut som om man slaktat en gris där.

Det står i min guidebok att om man blir riktigt sjuk eller råkar ut for en besvärlig olycka i dom trakterna så måste man bara ta sig till Bangkok. Det står uttryckligt att sjukhuset i Siem Reap ska man inte åka till om man inte vill bli ännu värre däran än man redan är.

(Spänningen stiger)

Jag snodde en handduk om armen och gick på jakt efter managern. Tänkte att en doktor måste jag iaf ha tag på. Man kan ta sig till Bangkok pa 8 timmar, men knappast mitt i natten, och så mycket blod har jag inte.

Managerns fru hade någon slags tjock vätska i en fyrkantig grön plastflaska, precis som våra Substral. Fast det var nog något annat i den. Hon baddade på och sen lugnade flödet ner sig. Hon satte på någon fin plasttejp och sedan tjock gasbinda ovanpå. Jag anar att den tjocka röda vätskan var någon slags gift, från orm eller kanske någon växt.

Tack o lov verkar det som att jag bara skurit upp kanten pa en åder, och undantaget ett fult jack så verkar allting helt OK.

I efterhand får man sig en rejäl tankeställare. En centimeter vid sidan om så kunde hela ådern varit av, eller en vital sena.

Jag tycker det är ett elände med badkar. Hellre en riktig duschplats.

Vientiane till Muang Sing

Vientiane via Vang Vieng och Luang Prabang till Nong Khiaw

Muang Sing, 5 feb, 2013.

Allt gick bra i Vientiane. Jag fick nytt Lao-visa för en månad vid gränsen. Sedan var jag till Thai-konsulatet och fixade ett Thai-visa. Det märks på personalen att de inte ser som sin uppgift att ordna visum så snabbt och enkelt som möjligt. Snarare försöker de hitta en eller annan ruta i formuläret där man skrivit fel eller otydligt, så får man börja om från början.

I Nongkhai hade jag blivit kompis med en Engelsman och vi cyklade ihop över Friendship Bridge.
Efter ett par dagar i Vientiane drog vi vidare Norrut. Jason stack redan vid fem på morgonen, och jag strax efter åtta. Han hör till den sorts cyklister som ibland drar iväg mitt i natten för att slippa värsta värmen mitt på dagen.
Jag cyklade då 96 km till Hin Heup och bodde på samma guest house jag varit hos tidigare. Jason ringde strax innan jag kom fram och talade om att han var lite längre fram men inte hittat något guest house. Han skulle "sleep rough", som han sa, dvs sova utomhus.

Ibland får jag försöka överleva på sådan här frukost  
I Laos ser man alltid till att det växer ett stort ogräs framför kilometerstenen   Nästa dag till Vang Vieng, 67 km. Var framme vid 2, och fick inget rum på det plejset Jason bodde. Istället tog jag in igen på Saysong. Tubade en dag och cyklade nästa dag till Eco-restaurangen för lunch.

 Tubing, dvs man sitter i en innerslang och glider nerför floden

 

























Sen tog Jason buss direkt till Phongsaly, och jag en annan till Luang Prabang. Det är rätt grymma backar däremellan. Jag har cyklat dom en gång. Det var fantastiskt men är dåligt sugen på att göra det igen.

Min cykel fick åka på taket till Luang Prabang

I Luang Prabang var som vanligt onödigt mycket turister. Tack o lov hålls det i hårt i arkitekturen när de bygger nya hotell och restauranger. Riktigt snyggt görs det i hela stan.
Hoppas du gillar Fransk kolonialarkitektur, för här kommer en skrälldus sådant. Själv tycker jag det är oerhört vackert och smakfullt.




















Det här är alltså helt nybyggt, men i autentisk stil










Institut Francais


Backpackers hänger tvätt








Gruppturister


Servering vid floden






Klassigt utekök vid floden












Solnedgång över Mekong

Sen cyklade jag upp till Pakmong och nästa dag vidare till Nong Khiaw. Därefter gjorde jag äntligen en båtresa uppför Nam Ou, en tur jag önskar jag gjort för länge sedan. Stannade tre nätter i Muang Ngoi. Det där är en by som inte finns väg till. Enda sättet dit är med båt. Följdaktligen finns det inga gator och inga bilar. Dock några motorcyklar, och sådana där jordfräsare med vagn som var "dragdjur" i Nepal på 80-talet.
Det är fantastiskt vackert vid floden och förbluffande vackert när man tar en promenad en bit inåt landet. Jag har redan en tanke att någon gång återvända och stanna en vecka eller två.

'Hoppa i, det är skitskönt här. Inte en fluga!'

Efter tre nätter i Muang Ngoi fortsatte jag uppåt floden till Muang Khua, och ytterligare en dag till destinationen Hat Sa. Jag var på väg att skriva slutmålet. Men faktum är att det är resan uppför floden som är målet. En spännande båtresa uppför forsar där man imponeras av skepparens förmåga att hitta vatten under kölen på många ställen.

Nong Khiaw till Phongsali, med liten flodbåt

Vart ska ni? Får man åka med?
































Från Hat Sa åkte jag songthaew till Phongsaly, den Nordligaste staden i Laos. Där ösregnade det första kvällen och var riktigt kallt.

Vägen mellan Phongsaly och Udomxai är ökänd bland cyklister. Så jag tog en buss igen. Det är 240 km och ca en tredjedel grusväg. Efter regnandet på sistone var en hel del av grusvägen mest lervälling och jag var nöjd sitta på bussen.

Phongsali till Udomxai, med buss

Efter en natt i Udomxai var det skönt att åter komma på cykeln. Det var nu en vecka sedan jag cyklade senast. Hojade 84 km till Na Teuy. Den sista kvarten började det regna. Som väl var fick jag rum på haket jag bott tidigare. Under kvällen vräkte det ner.











Sedan bara 38 km till Namtha, där det blev ett riktigt oväder på kvällen. Regnet piskade ner och det åskade och blixtrade stup i ett.

I Nam Tha ser man att nu har även lokalbefolkningen bankomatkort

Jag stannade bara en natt på Manycham GH. I går cyklade jag de 60 km till Muang Sing. Här har det moderniserats en hel del sedan jag var här för fyra år sedan. Nu finns det gatubelysning, flera bankomater och mycket mer trafik. Det är mycket på gång i byn. Det byggs och fixas mest överallt. Alldeles tydligt är att det nu är betydligt mycket mer pengar i omlopp än tidigare.

 Även damer i tribal gear går till bankomaten

Tyvärr har de flyttat den gamla marknaden och den nya är inte alls lika fascinerande. Det säljs en massa grönsaker och en oherrans massa billigt kineskrafs. En del av tanterna som säljer har traditionella kläder beroende på vilken slags folkgrupp de tillhör, Hmong, Akkha, Lu eller andra. Men bland kunderna är det mest moderna tråkiga kläder, Made in China.