Lalitpur 21 nov 2014.

Orchha är ett sådant ställe man lätt fastnar i. Det är rart, vackert och billigt. Känns liksom ingen riktig anledning att skynda vidare. Men vintern är klart på väg här också och jag behöver dra mig Söder över. Jag har visserligen gott om tid men bör komma längre syd innan det börjar lacka mot jul.

Knäppte den här bilden mitt i Orchha när jag väntade på en chai. Kl 0730.

Detta är en s k 'causeway' över floden. Vid monsunen når nog floden ända över.

Bettwa River

Jag hade ansökt om att få sitta en tiodagars meditationskurs över julen i Hyderabad. Det finns ett Vipassana-center där. Julen händer antingen man vill eller inte, även i Indien numera, och något måste man göra. Att vara i total tystnad i tio dagar är ett förträffligt tillfälle att slippa ifrån så mycket som möjligt. Men tyvärr fick jag ett mail för några dagar sedan att kursen redan var fullbokad och att det inte fanns plats för mig. Så nu har jag ännu mer gott om tid. Får väl sprida ut den över Hampi, Gokarna och Goa.

När jag väl drog från Orchha blev det till Tikamgarh. Ärligt talat mest för att det var en rimlig dags distans dit, och det bar något så när Söder ut.

Det är riktig landsbygd mellan Orchha och Tikamgarh. Väldigt vackert och undantaget de första tio kilometrarna också fin väg.

Jag hittade ett juste plejs att bo i Tikamgarh, och alldeles granne var en bra restaurang.

Jag hade blivit lite stressad av att inte ha hittat något juste ställe längs vägen att äta lunch. Fick klara mig på ett par Samosas. Dessutom hade inte Google Maps några hotell att visa i de närmsta samhällen rakt Söder över. Tänkte att jag måste nog ändå tillbaks till den stora vägen som på kartan listas som 'North - South Corridor'. Det är tydligen där den mesta trafiken går. Inte för att jag saknat trafiken på min fina landsväg till Tikamgarh, men jag bör nog hålla mig på vägar där det finns restauranger och hotell.

Således styrde jag rakt västerut nästa dag, till Lalitpur. Det var bara drygt 50 km så jag tog det lugnt på morgonen. Kom inte iväg förrän kl 9.

Först var vägen fin

men sedan blev den sämre

och ännu sämre

Här håller de ivf på med vägarbete.

Vägen var mestadels riktigt usel. Och även här var det klent med serviceinrättningar. Nu hade jag dragit ner mina förväntningar och slog till på första bästa plejs som hade Samosas och chai. Det var i en by som heter Banpur. Där fann jag inte bara Samosas utan kunde även köpa några bananer och en flaska vatten. Överallt väckte jag en hel del uppståndelse. Sannolikt hade de sällan eller aldrig sett en utlänning komma där på cykel förut. Alla var oerhört vänliga, och mycket nyfikna på min cykel.

I Lalitpur

Orchha 19 nov 2014

Från Bijnor har jag forsatt nästan rakt Söderöver till Meerut, Bulandshahr, Aligarh, Agra, Dholpur, Gwalior, Datia och nu senast till Orchha strax utanför Jhansi.

Det här är inte en bild på två travellertjejer som fikar.
Det är en bild påTaj Mahal från taket på mitt hotell.
Och, ja, två travellertjejer också.

Här är Taj på morgonen.

Jag har cyklat en hel del på National Highways trots att de inte är mina favoritvägar. Men på många ställen är det helt enkelt så att den State Highway som var där tidigare har graderats upp, mer eller mindre, och fått en högre status. Det är mer trafik på dessa National Highways och de är inte alls lika charmiga. Men what to do? Vintern är på väg här också och jag behöver dra mig sydvart. Vissa morgnar har det varit lite disigt och även en smula kyligt. Dock inte värre än att jag cyklar barfota i shorts och sandaler. Första timman eller så har jag haft min tunna windbreaker utanpå cykeltröjan men sen har jag svettats och den har åkt av.

Jag har haft flera fina Indienupplevelser i olika mindre städer strax efter skymning, när folk kommer ut på stan. Det ser som mest Indiskt ut när det är mörkt ute och alla butiker är upplysta.

För länge sedan var jag två gånger till Agra, där Taj Mahal ligger. Då var det en pärs att åka dit. Man måste ju se Taj, som tveklöst är världens vackraste byggnad. Men själva staden Agra har länge varit ett säte för alla slags lurendrejeri riktat mot turister. Jag har aldrig själv gått på någon luring där men jag vet åtskilliga som har. En gång blev jag inblandad i att hjälpa en ung Dansk kille att få upprättelse.

Han var ute på sin första större resa och hade då sparat länge för att ha råd. Lagom när han kom till Agra hade han riktigt fått smak på det här med att luffa runt i främmande land, och han hade väl redan börjat tänka på hur han skulle ha råd att göra om det hela. Så blev han inlurad i en juvelerarebutik i Agra och fick ett förslag han inte kunde motstå. Planen var att han skulle köpa en rejäl laddning ädelstenar där i Agra och ta med hem till Danmark. Eftersom han tog in stenarna som privata souvenirer skulle han inte behöva betala tull eller skatt. Sedan skulle en person som var knuten till försäljaren i Agra kontakta killen och köpa tillbaks ädelstenarna till ett mycket högre pris. På det sättet skulle dansken få ihop pengar till nästa resa. Han tänkte sig att på det sättet kunde han bli en nästan ständig traveller. Så han köpte stenar för det mesta av sina pengar.

Det är ju just så de flesta lurendrejerier går till. Man lockar någon stackare med att han eller hon ska kunna göra ett fantastiskt kap nästan utan ansträngning. Numera med Internet har vi ju sett alla dessa Nigeriabrev och liknande. Någon filur i Nigeria påstår sig ha en ryslig massa pengar han behöver hjälp att föra ut ur landet. Därför skickar han ett mejl till helt okända personer och lovar dem många procent av en mångmiljonförmögenhet. Man ska 'bara' uppge numret till sitt bankkonto.
Ganska snart visar det sig ha uppstått någon slags problem och den Nigerianske välgöraren behöver också få inloggningsuppgifterna till bankontot för att göra överföringen. Bluffarna använder sig helt enkelt av andra människors egen girighet för att komma över de pengar man redan har.

Den Danska killen insåg snart att den resa han just nu var ute på skulle bli svår att fullfölja med så lite kvar av sitt kapital, och ångrade sig. Han berättade för en Dansk tjej om situationen han försatt sig i. Henne hade jag också träffat och hon talade om för mig. Jag kunde då visa dom på varningen i guideboken om just denna slags. Det skulle helt enkelt aldrig dyka upp någon sådan 'person som var knuten till försäljaren i Agra'. Den unga killen skulle sitta där med en massa värdelösa fejk-stenar.

Jag fick följa med till butiken och ömsom böna och be, ömsom hota med ambassad etc. Småningom gav dom med sig att köpa tillbaks 'ädelstenarna'. Fast inte riktigt till samma pris. Dansken gjorde väl en förlust på ca 100 dollar. Men han kunde iaf fortsätta den långresa han nu var ute på, och hade väl lärt sig en läxa.

Det var knappt man kunde åka rickshaw över huvud taget i Agra utan att drivern ville att man skulle kika in i en juvelerarbutik. Sa man åt honom att man inget ville köpa tjatade han ändå och sa att han fick en peng av butiken bara man gick in. Ibland blev man erbjuden gratis resa bara man gjorde ett kort besök i en butik. Agra var ett jobbigt plejs att vara!

Men den här gången hade jag ju min egen transport och behövde ingen rickshaw. Och självmant tänkte jag ivf inte gå in i en sådan butik. Agra blev en helt annan upplevelse! Jag har bitar av en guidebok i min dator. För de allra flesta plejs jag kommer till är guideboken helt meningslös, de finns inte alls med. Men Agra är förstås ett rejält kapitel. Där hittade jag ett hotell som kunde vara lämpligt. Det ligger några hundra meter SÖ om själva Taj, i ett kluster av den slags hotell och restauranger som backpackers brukar frekventera.
Jag cyklade inte till Agra för att besöka Taj Mahal. Där hade jag redan varit länge sedan. Agra låg helt enkelt längs vägen jag skulle. Men när jag nu ändå kommer till sådan ort där många Indienfarare åker, då ser jag fram emot lite variation i mat och godis.

Kamal Hotel var ett billigt och bra hak att bo på. Från restaurangen på taket hade man en juste utsikt över Taj. Och i kvarteren runtomkring var fantastiskt läckert att flanera på kvällen. Riktigt som i en helt annan värld, eller i vart fall en annan tid.

Tyvärr har jag inga bilder från gatulivet i Agra. Det kändes inte som rätt läge att ta upp mobilen och plåta bara sådär när jag nu var i en annan dimension liksom. Du får åka dit själv och se!

Men här är lite bilder från Dholpur istället.

I Dholpur

Dholpur ja. Till min förvåning ligger det i Rajastan. Jag skulle aldrig gissat att Rajastan sträcker sig så långt Österut, men tydligen så.
När jag cyklade in i stan stannade jag för att kolla i min smartphone vart jag kunde hitta ett hotell. Då dök de här hjälpsamma tjejerna upp. Inte bara kunde de förklara var det finns hotell, de guidade mig hela vägen dit. Det är sällan Indiska flickor/kvinnor alls törs prata med utländska män. Men de här tjejerna tänkte tydligen inte låta sig hållas tillbaka av några dammiga idéer. Det ger mig gott hopp om Indiens framtid när jag råkar på sådana flickor/kvinnor i Indien!

Hjäpsamma tonårsflickor i Dholpur

När jag cyklade ut från Dholpur nästa morgon såg jag det här fina huset.

Jag vet inte alls vad huset fyller för funktion. Men fint är det.

Klocktorn i Dholpur. 'The English liked building clock towers', sa en Indier till mig. Jag förmodar Britterna ville lära Indierna komma i tid till jobbet.

Från Dholpur till Gwalior alltså. Jag hade faktiskt lite svårt att hitta hotell till rimligt pris i Gwalior. Ett plejs hade rum för 1500 Rupees. Men erfarenheten säger mig att rum som kostar över 1000 Rs också måste lägga på en lyxskatt, så de 1500 raskt blir 1800.
Efter flera misslyckade försök fick jag hjälp av en rickshaw driver. Han kände till ett hak med rum för 500, och så ville han själv ha 10 Rs för att guida mig dit. OK, jag var trött på att leta.

Första rummet de visade mig var riktigt kass så jag accepterade att betala 600 Rs för ett lite bättre. Det var inget över sig det heller, men OK för en natt.

Sedan skulle jag egentligen till Orchha. Men det var över 120 km dit så jag ville gärna knipa av dagen i Datia. Strax innan jag kom dit hade jag sett en skylt längs vägen om någon slags 'Tourist Motel', och tänkte kolla det. Skulle ju bara vara över natten.
Det såg onödigt flott ut och skulle kosta 1990 Rs. Så jag fortsatte in i stan. Jag körde på Google Maps men hittade aldrig det hotell GMap hade på sin karta. Frågade några rickshaw drivers som inget visste annat än det dyra motellet. En ful Indier, som kanske var passagerare till en rickshaw, skrattade rått åt mig när jag sa att motellet var för dyrt. Jag hade nästan gett upp och börjat ställa in mig på att fortsätta de 35 kilometrarna som var kvar till Jhansi. Men då var klockan redan tre och jag rätt trött.
Jag var i stort sett på väg ut från stan när jag händelsevis fick syn på Sangeeta Hotel. Ett enkelt men välskött pang helt i min smak. Mycket vänlig manager och personal. Jag fick ta in min cykel på rummet, just som jag gärna vill. Stort rum f ö. 800 Rs.

Sen var det bara 47 km kvar till Orchha. Hade tänkt mig luncha i Jhansi men hittade inget intressant när jag cyklade genom stan. Kom rätt hungrig till Orchha vid lunchtid. Käkade lite först på en restaurang jag kände igen från förra gången jag var här.

Sökte sedan efter ett bra guest house jag hade flyttat till efter att ha frusit lite i det första jag bodde på för tre år sedan. Det verkade vara nedlagt. Cyklade omkring lite och hittade så det rara Temple View Guest House. Här har jag ett enkelt men OK rum för 300 Rs. Det finns bra varmvatten i duschen och jag kan ha min cykel nere på innergården. Det är ett riktigt guldhak det här. Av och till tar managern en runda och ropar ut en fråga om någon vill ha chai. När jag ville betala mitt chai sa han att det var 'complimentary', dvs ingår. Fantastiskt!

Apmamma med unge på väg att klättra in till restaurangen där jag äter lunch. Jag tror inte alls att apisarna har ordnat det där med pappans skyldighet att passa ungarna. Förmodligen städar han inte hemma heller! Här är något för feministerna att ta tag i, eller i vart fall hitta någon man att skylla alltihop på.

'Jentes Beauty Parlour' i Orchha,

Orchha Palace

Bijnor 7 nov 2014.

(Jag skrev den här lilla snutten för snart två veckor sedan. Trodde jag hade postat den också då.)

Från Dehra Dun cyklade jag rätt igenom Rishikesh och fortsatte ca 10 km upp längs Ganges, till Laxman Juhla. Det är en mycket mindre ort, och inte alls lika knökfull med turister som Rishikesh. Men riktigt nice place. Det ligger en annan ort tvärs över floden, och det finns en hängbro emellan.

Liten butik i Laxman Juhla

Jag vet inte vad byn heter på andra sidan Ganges 

Det finns mycket 'vanliga turister' i Indien numera. Här är några på 'rafting'.

Laxman Juhla har flera tempel och visst kommer det en del Ganges-turister dit också. Mest Indier men också en del västerlänningar. Det finns framför allt många Israeler där. Vilket i vanlig ordning tyder på att det är ganska måttliga priser i Laxman Juhla.

Jag var i ordentligt behov av flera vilodagar, och också att tvätta i stort sett hela min garderob. Stannade därför hela fyra nätter.

Jag hörde ödesmatchen för Hammarby i direktsändning över Internet.
När det blev klart att Bajen gick upp i Allsvenskan igen firade jag med en sticker i takfläkten,

En svensk tjej jag känner hade varit här på Yogakurs. Hon tipsade om det här fiket.

Egentligen hade jag tänkt fortsätta uppför Ganges till Devaprayag, Srinagar, Rudraprayag och Gwaldam för att slutligen komma till Almora. Men så fick jag höra av managern på mitt guest house att vägen upp dit var i särskilt dåligt skick. Monsunen den här sommaren var tydligen ovanligt kraftig och det har varit flera jordskred mm. Managern hade kört bil en bit i riktning Devaprayag och avrådde bestämt från att cykla där just nu.

Så jag lade mina planer för den där sträckan på is, igen. Ville ju cyklat där förra året, men då tyckte jag det var för kallt. Next time!

När jag cyklade ut från Laxman Juhla hade det gått ett jordskred över vägen.

Sedan såg jag den här kamuflerade kon.

Och så träffade jag en Japansk cyklist på väg till Nepal.

Istället drog jag ned för backen till Hardwar i går. Och i dag har jag cyklat 88 km till Bijnor. 

Dehra Dun

Dehra Dun blev att mycket lyckat stopp. Jag tog en vilodag här. Mycket välbehövlig efter tio dagar i sträck på cykeln. Backarna i Himalaya hade helt slitit ned mina bromsbelägg, så att det de senaste dagarna var metall mot metall när jag bromsade. Det funkade rätt bra för inbromsning men lät gräsligt och var förstås inte alls bra för själva bromsskivan. Både bak och fram tog slut ungefär samtidigt.

Främre

Bakre

Det är ingen självklarhet att hitta nya bromsbelägg för Shimano disc brakes i Indien, det visste jag. Jag postade dessutom en fråga om saken på ett Indiskt cykelforum där jag tidigare fått användbara tips om butiker och saker. Svaret där var ganska nedslående. En kille skrev att sådant kunde man i bästa fall hitta i de största städerna. Han menade att jag borde ringa en viss butik i Delhi som skulle kunna skicka bromsbelägg till mig. Men sådant tar ju säkert flera dagar att få fram, och så kul är det inte i Dehra Dun.

De utslitna bromsbeläggen

Nya brake pads

Dom är fan inte stora

Mer eller mindre på chans sökte jag upp en butik som heter Firefox Bike Station. Sådana har sprungit upp lite här och var i Indien på senare år. De drivs av Indiska cykelentusiaster men har ingen större marknad än. Följdaktligen har de också ett synnerligen begränsat lager av prylar. Men 'lo and behold' den här snubben hade så sent som igår fått in just ett lager Shimano disc brake pads som han beställt från USA. Dessutom kunde jag köpa ännu en hastighetsmätare, denna gången en sladdlös.

Nu har jag monterat både bromsbeläggen och hastighetsmätaren och det ser bra ut såhär långt.