Hampi 18 dec 2014.

Det var besvärligare att cykla ut från Hyderabad än in mot stan. På väg in går det oftast bra att bara följa huuvudströmmen i trafiken. Men ut från centrum går ju så många olika gator med rätt mycket trafik på. Jag fick stanna flera gånger och checka med Google Maps att jag var på rätt väg.

Småningom kom jag ut på National Highway och jag kunde dra upp full fart Söderöver. Efter några timmar svängde jag av till en lite mindre väg, i riktning mot Mahabubnagar.
På väg in till Mahabubnagar blev jag varse en man som åkte baklänges på en motorcykel medan han filmade i min riktning med en stor och proffsig videokamera. När vi kom nära varandra i trafiken talade han om att de kom från en lokal TV-station och frågade om det var OK att de filmade. Visst, no problems. Sen bad han att jag skulle stanna till en stund för de ville interviewa mig. OK.
Det var mest de vanliga frågorna om varifrån, vart till, quanto costa? och varför? Jag tycker alltid det är bra när de frågar vad jag tycker om Indien och Indierna. Då svarar jag alldeles ärligt att 'I love this country' och att jag anser Indierna var 'very nice', mycket hjälpsamma och vänliga. Då blir frågeställaren alltid glad. Det är ju inte alla besökande västerlänningar som är lika förtjusta. Många har negativa åsikter om renligheten i Indien, men det är nog ännu fler som tycker det är jobbigt med dessa enorma folk-horder man möter ibland i Indien. 1200 miljoner är dom, både syns och hörs. Ungefär hälften av dom vill att man ska stanna till en stund, för 'photo'. Jag nöjer mig med att det är i all välmening, och kanske t o m kan ses som en komplimang.

Indierna tycker att min cykel är rysligt fin.

När vi gjorde intervjun samlades snart en rejäl människomassa som väl trodde att jag var någon slags celebritet. Jag frågade om de kunde föreslå ett hotell. Det kunde de, ett som låg alldeles nära och var riktigt flott.

Sedan fortsatte jag till Raichur, Adoni och Ballari innan jag småningom kom fram till Hampi. Här vilar jag mig nu över julhelgen och ska sedan dra vidare till Gokarna och Goa för lite beach efter allt cyklandet. Ska bli skönt.

Mellan Adoni och Bellary hade jag en bit riktig skitväg.

I Hampi tar man en liten båt över till andra sidan floden.
Där är fina guest houses.

I Adoni grep polisen in när jag hade svårt hitta hotellrum. Det var bröllopen igen som hade bokat upp varenda rum i stan. De civilklädda poliserna på en motorcykel guidade mig till ett bra hotell, följde med in och gjorde klart för receptioninsten att han MÅSTE ge mig ett rum. De fick t o m polischefen att ringa till hotellet och säga ifrån att han kunde inte gärna ha en utländsk turist/cyklist hemlös i sin stad över natten. Då fick jag ett rum.

I Indien kan det uppstå besvärligheter ibland, men det löser sig alltid på något sätt.

Ånger

Ibland ångrar jag något jag gjort. Numera är det tack o lov bara bra saker jag ångrar att jag inte gjorde. Jag vinnlägger mig att uppträda så att jag inte irriterar Indierna. Jag är artig och talar mest i frågande ton. Det sällan att jag behövt ångra att jag brusat upp och sagt fula ord.

För några år sedan när jag hade trekkat upp till Everest Base Camp i Nepal, och var på väg ut genom Arun Valley, hände en sådan grej jag ångrar. Det är mycket glest mellan trekkare i Arun Valley. En medelålders Nepali man och en ung kvinna, kanske 16-17, gick förbi mig. Lite senare gick jag om dom igen när de pausade vid trail-kanten. Någon timma senare hade jag själv stannat just innan en hängbro för att äta några knäckeskivor med peanut butter på. Då kom bara den unga kvinnan. Hon kunde just ingen Engelska men visade att hon gärna ville smaka en 'biskit', som hon sade. Jag bredde jordnötssmör på en skiva till och bjöd henne.
När vi åt våra knäckemackor utan att kunna just prata något. Visade hon mig sin ena flip flop sko, trasig. Gummiremmen som håller skon på plats hade gått av. Jag tittade på den och sade väl något i stil med att det där var som attan. Mer gjorde jag inte. Det borde jag ha gjort.
Ett par flip flops kostar här inte mer än 10-15 kronor. Det är inte mycket pengar för mig men kan vara en hel del för en landsbygdsnepalier. Jag borde gett henne pengar till ett par nya. Det fanns ingen butik just där, men i de flesta byar finns någon slags handelsbod. Där kan man bl a köpa ett par flip flops.
.............................

Jag kan inte sluta gräma mig över en miss jag gjorde på väg mot Nagpur.

Det händer mig dagligen att Indier vill snacka med mig om vart jag är på väg, varför jag cyklar osv. De allra flesta är män som frågar men det har hänt att ett par kvinnor på en scooter också vill veta. Många vill att jag ska stanna för 'photo'. Det händer att jag stannar men oftast säger jag att jag inte har tid utan måste kvista vidare. När jag var på väg mot Nagpur saktade en motorcykel ner vid min sida och frågade. Det var en man som körde men snacket sköttes av den unga kvinnan som åkte bakpå. Hon pratade ovanligt bra Engelska för dessa trakter och var väldigt trevlig. Jag kunde se att hon var från en bättre familj och mycket modern. Hon var egentligen inte sådär påfallande vacker som vissa Indiska kvinnor är, men hon var söt och såg ut som om hon hade en räv bakom örat, nästan mellanrum mellan tänderna, men bara nästan. Hon var klädd i tajta jeans och en stickad vit tröja, hade långa smala ben och silverkedjor runt anklarna. Hon hade många frågor. Småningom sa vi hej då och de gasade vidare. Några kilometer senare fanns en chai shop vid vägkanten och där hade de stannat. Tjejen stod nästan ute i vägen och ville vinka in mig.

Jag hade då 20-30 km kvar på en dagstur som till slut blev 128 km. Dessutom var jag osäker på hur och var jag skulle hitta juste boende i rätt stora Nagpur. Så jag sa åt tjejen att jag inte hade tid, jag måste vidare. Det där har jag grämt mig mycket över. I Indien är det helt sällsynt att man som utländsk man får tillfälle att komma i slang med en ung Indisk kvinna. Jag borde tagit tillfället! Missförstå mig inte. Jag har inga som helst förhoppningar om något romantiskt äventyr med en Indisk kvinna i 25-års åldern. Men bara möjligheten att kanske bli Facebook-vän med en modern ung Indiska och få lite inblick i hur hon lever skulle varit värdefullt och intressant.
...........

Hyderabad 11 dec 2014.

Från Nagpur går en National Highway i stort sett rakt söderöver till Hyderabad. Jag var nog rätt inställd på att ta den. Men flunken som skötte room service på hotellet i Nagpur snackade om att man måste först ta vägen över Wardha. Det lät på honom som en absolut självklarhet. Så just när jag drog iväg från Nagpur ändrade jag mig. Dvs först cyklade jag några timmar på highwayen men svängde sedan av mot Wardha. Genast jag hade svängt av blev vägen en bit sämre, i vart fall smalare och hade ingen asfalterad kant jag kunde cykla på. Flera gånger fick jag ut i gruskanten när tung trafik körde om mig.

När jag sedan kom till Wardha hade jag rätt svårt hitta rum. Första hotellet jag provade stank som ett avlopp. Personalen hade trasor över näsa och mun och kom ut för att tala om att de inte hade några rum. Jag tror att de helt enkelt hade ett brustit avloppsrör inne i byggnaden. Det rann någon läbbig sörja ut över trottoaren också. Jag frågade på 4-5 andra hak. Alla sa att de inte hade några lediga rum. Kanske hade de fått ta över gäster från avloppshotellet. Det såg rätt mörkt ut.

Jag cyklade omkring och frågade i stort sett vem som helst om de hade något förslag. Ett par unga killar på motorcyklar föreslog Centre Point Hotel, mitt i stan.
Efter flera om och men hittade jag dit. Där fick jag ett rum som var OK.

Do you know what is black and crisp, and is hanging from the ceiling?
You are right, Indian electrician!

Nästa dag kände jag att jag nog måste tillbaks till highwayen för att inte ha dessa problem med boende. Så jag drog rätt mycket Österut till Hinganghat. Dålig väg men som väl var inte så långt. Jag var i Hinganghat redan före lunch. Hittade där ett juste lodge just på vägen in mot stan. L&L Lodge. Det var strömavbrott just då och mananagern ville behålla mitt pass en stund tills strömmen kom tillbaks så att han kunde kopiera det. Han lovade komma till mitt rum med passet så snart det var klart. Men han kom aldrig med det. Jag var och käkade lunch, tog en runda i stan osv. Tänkte inte mer på passet.

Nästa morgon drog jag iväg kl 0730 efter en bananfrukost. Hade då hoppats på riktigt fin väg ända till Pandharkawada. Det var förträfflig väg ca 20-25 km men sedan var det riktigt dåligt i ytterligare 20-25. Trasig asfalt och stora gropar. Långsamt.

Småningom blev vägen bra igen och jag var framme i Pandharkawada runt kl 14. Hade då cyklat 75 km.
Vid utkanten av stan stannade jag för att kolla G-maps i min lur. Då kom en man på motorcykel och frågade vad jag sökte. När vi snackade där kom en till mc med tre unga killar på. De enades om att jag borde till Pankaj Lodge och guidade mig hela vägen. Där fanns ett bra rum för rimligt pris. När jag skulle checka in insåg jag att jag inte hade mitt pass med mig. Det låg kvar i Hinganghat! Disaster!

I en butik kom jag i slang med en bildad Indier som pratade bra Engelska. Jag berättade för honom om passet i Hinganghat och frågade om det fanns en taxi som kunde köra mig fram och tillbaks, och vad det skulle kosta. Han sa att i Pandharkawada finns inga taxibilar, endast scooter-rickshaw och att dessa bara körde folk i stan. Han trodde inte alls att någon ville åta sig en så lång tur. Han sa att kanske en 'private cab' skulle göra det, och att jag måste räkna med att betala 10 Rs per kilometer. Det skulle således kosta mig 1500 Rs. Det är ju inte mycket att göra åt. Jag måste ha mitt pass.

När jag kom tillbaks till mitt guest house förklarade jag för killen i receptionen vad jag behövde. Han skulle undersöka och sedan ge besked. En halvtimma senare kom han och sa att priset för en sådan tur var 2500. Det tyckte jag var för mycket och sa att i så fall får jag cykla fram och tillbaks. Ärligt talat hade jag nog tänkt mig att han skulle komma med ett lägre pris, men han kom aldrig.

L.L GH in Hinganghat

Nästa morgon gick jag upp halv sex. Drog 0615 i gryningen. 1145 var jag in Hinganghat, fick mitt pass och hojade vidare till en lunchrestuarang. Juste lunch där, plus en flaska vatten. Och sedan på hojen igen. Det var förstås irriterande med det dåliga partiet väg mitt i men inget att göra åt.
Just när det började skymma på allvar var jag tillbaks igen i Pandharkawada. Stannade för mat vid en dhaba jag sett på vägen ut. Åt en juste middag där, monterade mina små cykellampor och cyklade 'hem' till Pankaj Lodge. Det blev en full dag på cykeln som inte tog mig alls närmre nästa anhalt. Men jag var rätt nöjd ändå. Tajmingen var perfekt hela vägen. Jag hade gjort vad jag skulle, hade ätit ordentligt, och cyklat 147 km!
Var nog i säng redan halv nio. Sov gott.

Pankaj Lodge in Pandharkawada

Nagpur 30 nov 2014.

Från Lalitpur har jag nu haft 4 långa dagar på cykeln, 115 km, 140, 130 och 128. Det går men är lite mer än idealiskt. Jag nöjer mig med 70 - 80 km per dag. Jag har helt enkelt cyklat i glesbebodda trakter där det inte funnits några hotell att stanna på.

Mellan all de här fyra långdagarna har jag hållit en vilodag, i Sagar, Narsinghpur och Chhindwara. För att hinna med så långa distanser per dag har jag dragit iväg redan kl 6 på morgonen, dvs stigit upp kl 5. När jag kom till Nagpur var jag riktigt mör och håller här två hela vilodagar. Jag behövde inte bara vila mig utan också fylla upp ett sim-kort med pengar för datatrafik och också köpa lite olja att smörja min kedja med. Inte bara kedjan f ö utan den fjäderbelastade trissan på en arm som på Engelska heter 'derailleur', ser f ö rätt Franskt ut i stavningen! Det är manicken som rör sig i sidled när jag skiftar växel i baknavet, och som också sträcker upp kedjan. Heter kanske växelförare/kedjesträckare på Svenska.

Detta är min sjunde långtur på cykel. Till de andra sex har jag köpt en sprillandes ny cykel varje gång, vid turens början. Men den här gången tog jag med mig samma cykel som jag åkte på i fjol. Den kändes helt enkelt för bra för att lämna kvar hemma. I fjol cyklade jag 4200 km på den, och sedan en del hemma över sommaren. Den är varken gammal eller utsliten men heller inte helt ny. På sistone har jag börjat noja över att något skulle hända med själva kedjan. Det här är en 27-växlad Shimano, dvs med 3 växlar fram och 9 bak. I takt med att man utökar antalet drev i kasetten bak så byter man också till en allt smalare kedja. Jag tror den jag har nu är 9 mm bred, men är inte säker. I vart fall är det en helt ovanlig kedja i Indien. Går knappast att köpa utanför Bombay/Delhi, om ens där. När nu derailleurn har börjat sega lite så att den bara sträcker upp kedjan med en smäll så har jag fått för mig att det skulle kunna gå så illa att kedjan går av. Det vore en disaster. Därför behöver jag ivf smörja upp alltihop. Jag hade med en half flaska kedjeolja av teflon och har smort med det flera gånger under turen, men nu är den slut.

Här i Nagpur hittade jag en juste cykelaffär. De hade inte någon teflonolja men kunde ivf fylla upp min lilla flaska med någon vanlig olja som de själv använder till kedjor. Nu hoppas jag klara mig ett tag med det. Jag hade börjat fundera på att helt bypassa Hyderabad, när jag nu inte kom med på meditationskursen där. Men kanske måste jag svänga förbi bara för att köpa teflonolja, och kanske en reservkedja också. Borde jag förstås haft med hemifrån.

Nagpur kallas 'Orange City', inte för färgen utan för att det odlas mycket apelsiner i trakten

Vägarna har mestadels varit mycket bra jag cyklat på.