Speake Spanish in India

Indien är mitt favvoland att resa i. Det är så stort och finns så mycket att egentligen behöver man aldrig åka någon annan stans. Man klarar sig bra på Engelska om man nu inte råkar kunna Hindi. Spanska däremot är inte så gångbart, annat än kanske i Hardwar.

Jag hade kommit med tåg från Delhi till Hardwar. Skulle där byta till buss för sista timmarna till Rishikesh som var mitt tillfälliga mål. Där rinner Ganges ner från Himalayas branter och kommer ut på slättlandet. Dit skulle jag för att lära mig yoga och meditera under ett par tre veckor. Det här var för rätt länge sedan nu, i mitten av 80-talet.

Jag hade ett par timmars väntetid innan bussen skulle gå, och passade på att äta lite lunch på något mindre hak i närheten. Satt ute.
Rätt snart dök en Indier upp och ville prata, som de plägar göra. Den här snubben var än mer annorlunda än Indier brukar vara. Han tilltalade mig nämligen på Spanska; 'Se habla Espanol?' Undra han. Jag frågade om han inte kunde Engelska, men det kunde han inte. Jag sa typ att vad gäller Espanol kunde jag 'quatro palabras'. Ordagrant betyder det förstås 'fyra ord', men är ett uttryck för att man kan lite grann.

Mannen berättade att han varit sjöman och med båt kommit till Buenos Aires. Där tyckte han var så fint att han hoppade av båten och slog sig ner. Småningom hittade han jobb och bostad etc. Stannade i 15 år och lärde sig Spanska. Sen hade han åkt hem till Indien och Hardwar. Där hemsökte han alla turister som skulle byta till buss och hittade en och annan som kunde snacka mer eller mindre Spanska.

Han var glad se mig äta med god aptit, och berättade att han råkat många turister som inte åt ordentligt. De lever på bara 'Pan', sa han. Pan är en Indisk fidus som består av ett av Eukalyptuslöv som man smetar på en tandkrämsliknande pasta, ströar över lite kryddor och tobakssmulor och toppar med Betelnöt klippt i småsmulor. Sen rullas det hela ihop till ett litet prydligt paket. Man stoppar hela paketet i munnen och tuggar och tuggar. Själva anledningen är väl mest Betelnöten som ger en lätt berusande effekt när den blandas med saliv och sugs upp i gommen. Nöten gör att man saliverar mycket och saliven blir alldeles röd. Jag tror inte det är meningen att man ska svälja varken själva pan-innehållet eller saliven, men en del slinker väl in i systemet den vägen ändå. Indier kan hålla den röda saliven i munnen imponerande länge, för större effekt. Det är det enda som är imponerande med denna vana. Själva tuggandet och balanserandet av den röda saliven är inget man imponeras av, snarare tvärtom. Inte minst då för att Indiern vill inte låta sig hindras att prata bara för att han har munnen full av röd saliv. Han snackar ändå, och låter alltmer som om han hade en massa tandläkare-grejor i käften. Hela hans uppsyn antar också ett alltmer förvånat uttryck i takt med att berusningen tilltar. Småningom ser han mest ut som en fågelholk i fejset, en holk där en svår massaker begåtts så att hela hålet är blodrött.

På vissa bättre Indiska restauranger händer att man får en 'Pan' när man betalar notan. Åtminstonde en sådan har jag tuggat på en stund men förmodligen inte tillräckligt länge, innan jag spottade ut. I vart fall märkte jag aldrig av någon berusande effekt, och tyckte mest att det smakade orm.

Pan?, sa jag. Det kan de väl inte leva på? I mina öron lät det som en vilsekommen Kines som i Sverige försöker livnära sig på att äta snus, eftersom han hört att det där är en Nordisk specialitet som de långa och blonda är beredda ge nästan vad som helst för ifall de skulle råka vara utan.

'Det är precis vad jag sagt till dom', sa mannen. 'Ni måste äta riktig mat, ris och sånt.' Då kom jag ihåg att det faktiskt var Spanska vi pratade, och Pan blev istället pan, dvs bröd. Turisterna han träffat hade alltså livnärt sig på Chapati.

Jag tycker mycket om chapati. Men vill då ha det som tilltugg till någon currygryta, typ Dal Fry eller så. Bara chapati blir som att äta bara korvbröd, billigt men enahanda.

Tubing i Vang Vieng. 2006, tror jag det var.

När jag nu befriat mig från att skriva dagliga iakttagelser här tänkte jag istället berätta om några lite äldre reseminnen. Börjar då med första gången jag var i Laos, på en resa med buss och båt. Det här var alltså innan jag hade kommit på idén att cykla.

Jag hade varit i Chiang Mai och Chiang Rai i Norra Thailand. Korsade sen Mekong vid Chiang Khong/Huay Xai och kom alltså till Laos. Därifrån tog jag en flodbåt, två dagar, till Luang Prabang, och sedan buss till Vang Vieng. I min guidebok stod om den "tubing" som var huvudgrejen i Vang Vieng, men jag visste väldigt lite om hur det egentligen skulla vara.

Vang Vieng var då ett synnerligen avslappnat plejs. Jag hade varit några dagar och mest bara slappat på ett hak vid floden. Hade lärt känna ett gäng andra drönare där, en Skotte, en Irländare, en ung Amerikan och några Australienare. Kul typer. Dom hejade på mig när jag sa att jag skulle prova denna tubing.

Mitt i lilla samhället Vang Vieng fanns ett plejs där man fick betala 3 dollar och bli inlastade med ett tiotal andra vitingar, de flesta ungdomar, i en stor Tuk-tuk. På taket hade vi varsin stor innerslang som är för traktordäck. Sen kördes vi 3-4 kilometer upp i backen där floden kom ifrån. Det är en liten lokal Laoflod. Alldeles rent vatten, mestadels  bara ca 25 meter bred, och knappast mer än en meter djup.

När vi kom fram fick vi varsin innerslang och gick ner till floden. Jag hade bara badbrallor på mig och en liten drybag med några pengar i. Satte mig i slangen och stötte ut några meter. Sen flöt jag bara med strömmen.

I den här trakten har naturen begåvats med Karst-berg, eventuellt är de av kalksten, eller t o m korall. Bergen är bara 2 - 300 meter höga men eftersom de är så nära dominerar de vyn, mycket vackra. F ö är det bara djungel runtom där floden flyter fram. Det var först helt tyst, men snart hörde jag rätt mycket fågelsång. Det var en helt himmelsk upplevelse. En långsam flod, rumpan i vattnet och fötterna över kanten.

Efter en knapp halvtimma kom jag runt en krök i floden och hörde lite lågt men ändå tydligt musik. Reggae? Var kan det komma ifrån härute?

När jag kom närmre såg jag att någon hade byggt en liten bar uppe vid ett stort träd vid kanten av floden. Nere vid vattnet stod ett par grabbar i 12-års åldern med varsitt lång rep som satt fast i en lång bambukäpp med en tom Pet-flaska fast längst ut som flöte. När jag närmade mig kastade grabbarna ut sin bambukäpp mot mig, jag tog i en och blev inhalad mot kanten. Jag parkerade min slang och klättrade upp till baren. Där var en lokal man som sålde kalla Beer Lao han hade i en spann med isbitar. Det var förstås också han som spelade reggae, i en rätt juste anläggning, och på måttlig volym. Absolut inte störande i naturen, även fast en aning oväntat.

Det var en underbar dag som inte blev sämre av en kall Beer Lao, av många betraktad som Asiens bästa öl. Sen flöt jag vidare, och kom snart till ännu en liknande bar. Annan musik, men bra och måttlig volym. Vid den baren, som var en bra bit större, hade de även spänt upp flera vajrar mellan träd. Där kunde man klättra upp till en plattform, ta tag i ett handtag och glida ut över floden och sen plumsa i från flera meters höjd.

När jag gled vidare i min innerslang såg jag efter en stund en liten unge som stod en bit ut floden. Det syntes att hon försökte positionera sig så att hon skulle vara där jag passerade. När jag kom alldeles nära henne svängde hon runt och hoppade upp på min slang så att hon hängde över kanten. Hon log stort och hälsade mig med ett glatt 'Hello'. Med en gång började hon paddla med fötterna för att styra min slang. ca 100 meter längre ner stod en annan tjej i vattnet, lite större och tydligt i samarbete med den första. Den lilla styrde slangen rätt på den andra tjejen så att det blev stopp. Då tog hon ett flinkt hopp upp på andra kanten, satte sig och sa 'Hello'!.

Den äldre tejen kunde så mycket Engelska att hon kunde fråga mig vad jag hette och hur gammal jag var. Så jag kunde fråga dom samma sak. Den stora var 8 och den lilla 5. Sen kunde dom inte mer Engelska utan övergick till att prata med varandra på Lao.

Jag hade redan tidigare sett att traktens ungar ofta var i floden och lekte. Så först trodde jag att ungarna bara ville lifta en bit. Att de råkade vara där uppe och nu ville lite längre neråt floden. Men småningom kom vi in bland ett halvdussin andra tubare, och alla hade minst en unge ombord utöver sin turist.
Efter en stund kom vi till ett område där floden bredde ut sig och blev grundare. Jag kunde känna hur stenarna på botten nafsade mig i rumpan ibland. Småningom körde vi på grund helt. Tvärstopp. Då gav den stora tjejen mig kommando som om jag var en hund. 'Stand Up!' Och sedan 'Walk!' Så jag gick över det grunda och tjejerna släpade innerslangen. När det sen blev djupare igen fick jag kommandot 'Sit!' Jag satte mig ner och vi gled vidare.

Ungefär då började jag fatta att det här skulle nog kosta mig något, att flickorna gjorde ett jobb åt mig och skulle vilja ha något för det. Men jag ville absolut inte lära dom att de kunde tjäna pengar i floden när de istället borde vara i skolan. Framför allt ville jag inte plantera idén att ifall dom är riktigt snälla mot en äldre utländsk man kan de få riktigt mycket pengar. Men något borde jag väl ge dom? Jag tänkte att ifall jag hade haft lite godis skulle jag ha bjudit. Men jag hade inget annat än pengar. Så jag bestämde mig att ge dom vardera 1000 Kip, ca 10 Amerikanska cent, typ 70 öre. Tänkte att för det kan de köpa några karameller eller så.

När vi kom fram till skylten där det står "Tubing Stops Here!" paddlade dom in oss till kanten och drog upp slangen på land. När jag sa Thank You Very Much, kom stora flickans hand fram och ett uppfordrande "Money!". OK, jag gav dom vars 1000 Kip. Men det var de inte nöjda med. "Dollar!", begärde hon. Nej, nej, några dollar får du inte. Men jag tänkte att det kanske var väl snålt av mig. Så jag gav dom vardera ytterligare 2000 Kip så att de hade fått vars 30 cent, drygt 2 kronor. Jag tänkte att för det kan de i vart fall köpa sig några hårda karameller, som kunde vara OK utan att jag lockat dom i fördärvet. De var inte riktigt nöjda, men ändå rätt OK.

Jag hade rum i ett guest house just vid floden och spenderade mest av mina dagar nära  floden. Men för mat var jag tvungen gå upp i själva byn, ca 10 minuters promenad.
När jag kom upp dit på kvällen för att äta middag såg jag att hela byn var full med lokalbefolkning. De var finklädda och promenerade omkring och såg allmänt väldigt nöjda ut. Restaurangerna var hyggligt välbesatta och det var tydligt att det rullade en del pengar in i byn. Jag såg också ett litet tivoli uppsatt på en gård. Helt enkelt och det mesta byggt i trä. Det fanns flera karuseller, gungor och ett mini-pariserhjul. Jag hade inte hållit mig särskilt informerad om byns görande och låtande men tänkte att det här måste vara någon slags karneval eller så.

Jag träffade på någon jag kände och frågade vad som stod på. Det är lördag, sa han. Likadant varje lördag, ungarna är lediga från skolan och då vill de göra något kul.
Jag tubade igen följande tisdag, och då var det inga ungar i floden. Det var alltså inte så att de skolkade för att åka innerslang.

Jag åt middag på en Indisk restaurang. En sådan där de öppnat upp hela den väggen som vetter ut mot gatan. Jag satt en bit in i restaurangen men kunde ändå se vad som försigick ute på gatan. Efter en stund kom 'mina ungar' förbi i sällskap med flera andra i 7-8 års ålder. Den lilla hade en påse popcorn och den stora en slickepinne i munnen.
Det var alltså lördag kväll och fest i byn. Tacka fasen att de också ville vara med, och att då behövdes åtminstone lite pengar. Laos är ett fattigt land och det är nog inte så lätt för ungar att vigga pengar av morsan till godis.

Flickorna såg inte mig fastän jag såg dom. Men om dom hade sett mig och om dom hade kommit fram och sagt att jag varit rysligt snål och att de behövde ett par tusen Kip till för att åka karusell, så hade jag gett dom. Vem skulle inte vilja bjuda en femåring på karusell?
.............

Två år senare var jag tillbaks I Vang Vieng, på cykeltur. Då hade hela atmosfären förstörts av turisterna. Det var ett dussintal barer längs floden och alla spelade idiothög musik. På Erawan Island där tidigare varit assoft var nu knökat med barer och väldigt hög musik. Det fanns Thailändska fnask och feta Ryssar som brände dollar så det rök om det. Hela stan var full a fulla backpackers dygnets alla timmar. Jag tyckte synd om lokalbefolkningen.
...........

Ytterligare två år senare kom jag förbi igen på cykel. Då hade polisen rensat bort det värsta. Fått någotsånär tyst på oväsendet och lagt stränga regler för öppethållande. Det hade lugnat ner sig avsevärt. Men kvar fanns ovanan hos främst unga Australienare att dricka alldeles för mycket och sen ge sig ut att åka på vajer över floden. Tyvärr har det varit flera dödsolyckor när fyllskallar ramlat ner för tidigt eller för sent.
Det senaste jag hört är att nu har polisen helt satt stopp för de där vajerbanorna.

Det lär alltså vara lite tillbaks till ruta ett. Fast det lär aldrig komma tillbaks till att bli så bra som det var.

Sihanoukville, 21 nov 2012.

Krong Koh Kong to Sihanoukville

Mae Rut  

Det tog mig 6 dagar att cykla Trat - Snookyville, med stopover i Mae Rut, Krong Koh Kong, Tra Peang Rung, Sre Ambel och Real Vinh. Åkte på en riktig störtskur bara 3 km innan jag kom fram till Koh Kong. Först bara måttligt regn och lite friskare vind. Då hoppades jag hinna hela vägen utan att bli alltför blöt. Men snart vräkte regnet ner och vindbyarna brallade i så att jag var orolig jag skulle blåsa över till andra sidan vägen. När det så dök upp en bensinstation med rätt juste tak svängde jag in där o skjulade. Efter en halvtimma hade det lugnat sig såpass att jag kunde cykla resten. Blöt vart jag iaf, men det var jag iofs redan, inifrån. Det är ju varmt som attan mitt på dagen.

Det är grönt och grannt i Cambodia så här i monsunsvansen   I Koh Kong köpte jag en USB-dongle till min laptop, så att jag kan komma åt nätet. Metfone, fungerar alldeles förträffligt. Dessförinnan hade jag köpt ett Kambodjanskt sim-kort till min smartphone och betalat 2 dollar extra för att få 600 MB Internettrafik, över en månad. Ringa verkade funka men jag kom aldrig ut på nätet med luren.

Inte minst vill jag kunna kolla väderprognoserna via yr.no. Det där gick fint i Thailand, och stämde så bra man nu kan rimligt begära såhär i tropikerna, och med monsunsvansen ännu inte helt slutviftad.

Nästa dag hade jag 3-4 rejäla backar och lika många "droppa ner och korsa floden". Broar överallt. Vädret var fint när jag startade men vid 12-snåret öste det ner igen. Den här gången var jag lite bättre förberedd och hade både regnponcho och paraply överst i packningen. Minst en halvtimma stod jag bara stilla i ösregnet med ponchon på och paraplyet uppfällt så att det dels skjulade huvudet och också höll värsta regnet borta från min lilla ryggsäck jag har på pakethållaren, där jag bl a har min kamera.
Jag har två riktiga cykelväskor, Ortlieb, som är av galon och vattentäta. Men ryggsäcken står inte emot mycket regn innan det blir blött inuti.

Varning för jättemyrslok   Småningom avtog regnet och jag kvistade vidare, först med ponchon på, men det blev snart bara svettigt. Jag stannade en stund vid ett litet stånd längs vägen där jag kunde skjula och köpa en burk dricka. Då dök det upp en söt Italienska och hennes Engelske boyfriend, båda utan regnkläder och fullständigt dyngsura. De hade köpt en tredagars trekkingtur i Koh Kong, och då fått veta att det enda de egentligen behövde tänka på att ha med var bra vandringsskor och solkräm. Så de hade lämnat sina regnkläder i Koh Kong och nu blivit pissblöta. När jag träffade dom ville de bara tillbaks till hotellet i Koh Kong, duscha, byta kläder och vara inne.

När regnet såg ut att sluta tog jag av ponchon och cyklade vidare. Men snart började det regna igen, inte alls lika häftigt, men ihållande. Inget tydde på att det skulla sluta snart så jag cyklade bara på. Säkert tre timmar cyklade jag i regnet och blev förstås helt dyngsur. Det var nice komma fram till Tra Peang Rung och få fixat ett rum.

TPR är inte mycket till ort. Det finns en liten by med 15 - 20 hus längs floden, och ett lite färre antal nära bron. Den stora tillgången vad mig anbelangar är ett kontor för World Wildlife Allliance. De kan ordna trekkar i trakten, en bit upp i Cardamom Mountains, ett djur- och natur-reservat. Trekking var jag inte inte lockad av just nu med blött överallt, och många leeches längs trailen. Men WWA har också arrangemang för 'home stay' hos flera lokalboende. Kostar tre dollar och ger mig ett rum hos en lokal familj. Ett enkelt rum i ett trähus, och det finns, måste finnas, tillgång till dusch och toa. Duschen är en tunna vatten i ett träskjul, med kaklat kolv, och en skopa att hälla vatten över sig. Förträffligt! Jag älskar duscha skopa, som ger fina minnen från Indien på 80-talet.

Efter det har jag haft fint väder vid cyklingen. Men det har regnat lite flera nätter.
Skönt komma fram till Snookyville och Serendipity Beach, mitt första längre stopp. Blir nog en vecka här och vilar min ömma rumpa.

Ochetual Beach in the morning   Har nu 749 km på min cykeldator. Allt väl.

Trat, Nov 12, 2012.

Hela turen med cykel och båt i Thailand, Cambodia och Laos Moturs! 4444 km på cykel

Första biten; Bangkok till Kron Koh Kong (Cambodia)


Jag var tre dagar i Bangkok och fixade min nya cykel, en precis likadan som jag cyklade på i Indien förra vintern. Trek 4300, 2012 modell, denna dock i 21" ram. Jag hade med nya Schwalbe-däck hemifrån, och en lite dyrare sadel.

Däcken verkar förträffliga men jag är lika öm i rumpan som någonsin och kan därför inte säga så mycket om sadeln. Jämfört med hyrcyklarna jag hade i Bagan och Inle Lake är det en oerhörd skillnad att nu cykla på en riktigt bra mountainbike med många växlar och bra bromsar. Det fetare styret, i någon märkvärdig metall, som man får på dessa Trekkar, gör det besvärligt att montera fästen för styrväska. I cykelafären sa dom helt enkelt att 'det där går inte'. Men jag fick fast eländet ändå med ett gäng strips. Problemet är att väskan nu sitter så högt att den i stort sett är över styret. Jag märker tydligt att hojen är topptung och inte helt idealisk att styra.

Tog en taxi till Chonburi och cyklade första dagen till Jomtien Beach, lite söder om Pattaya. Sedan Phala Beach, Ban Suan Had, Khung Wiman och Khlung innan jag i dag vid 11-snåret svängde in till Pop GH i Trat. Det här känns lite som första delmål. Nu har jag cyklat 6 dagar i sträck och fått ihop 365 km på min mätare. Här tar jag en första vilodag, vilket passar bra eftersom det nu regnar rätt mycket.
Det var några småskurar redan första dagen men inte värre än att en kopp kaffe på något litet hak längs vägen fick slut på regnet. Sedan endast några droppar vid ett par tillfälle. I den mån jag alls besvärats av vädret har det isf varit värmen och solen.

Mitt ekipage
I Khlung träffade jag på en kul typ, en Amerikan som enligt egen utsaga var "the only white guy in town". Gift med en liten rar Thailändska. Les kommer från Salt Lake City och föddes alltså in i den besynnerliga Mormon-religionen. En egensinning typ insåg han redan i tioårsåldern att den där religionen var rena skämtet, och sa så. Det ledde till total utfrysning i skolan, från vänner och familj. Ingen ville snacka med honom längre, som inte tyckte precis som alla andra. När han var 16 tog han värvning och åkte till Vietnam. Sen tror jag han hade varit kvar inom försvaret hela livet, tills han gick i pension för några månader sedan. Eftersom han gift sig med Thailändska längs vägen har dom nu slagit sig ner i hennes hemstad, Khlung. Villan dom hyr är stor som ett palats, och där har dom 7 hundar och en plan att arrangera Engelska-kurser för Thais. Not bad.

Pop GH, Trat