Indien är mitt favvoland att resa i. Det är så stort och finns så mycket att egentligen behöver man aldrig åka någon annan stans. Man klarar sig bra på Engelska om man nu inte råkar kunna Hindi. Spanska däremot är inte så gångbart, annat än kanske i Hardwar.
Jag hade kommit med tåg från Delhi till Hardwar. Skulle där byta till buss för sista timmarna till Rishikesh som var mitt tillfälliga mål. Där rinner Ganges ner från Himalayas branter och kommer ut på slättlandet. Dit skulle jag för att lära mig yoga och meditera under ett par tre veckor. Det här var för rätt länge sedan nu, i mitten av 80-talet.
Jag hade ett par timmars väntetid innan bussen skulle gå, och passade på att äta lite lunch på något mindre hak i närheten. Satt ute.
Rätt snart dök en Indier upp och ville prata, som de plägar göra. Den här snubben var än mer annorlunda än Indier brukar vara. Han tilltalade mig nämligen på Spanska; 'Se habla Espanol?' Undra han. Jag frågade om han inte kunde Engelska, men det kunde han inte. Jag sa typ att vad gäller Espanol kunde jag 'quatro palabras'. Ordagrant betyder det förstås 'fyra ord', men är ett uttryck för att man kan lite grann.
Mannen berättade att han varit sjöman och med båt kommit till Buenos Aires. Där tyckte han var så fint att han hoppade av båten och slog sig ner. Småningom hittade han jobb och bostad etc. Stannade i 15 år och lärde sig Spanska. Sen hade han åkt hem till Indien och Hardwar. Där hemsökte han alla turister som skulle byta till buss och hittade en och annan som kunde snacka mer eller mindre Spanska.
Han var glad se mig äta med god aptit, och berättade att han råkat många turister som inte åt ordentligt. De lever på bara 'Pan', sa han. Pan är en Indisk fidus som består av ett av Eukalyptuslöv som man smetar på en tandkrämsliknande pasta, ströar över lite kryddor och tobakssmulor och toppar med Betelnöt klippt i småsmulor. Sen rullas det hela ihop till ett litet prydligt paket. Man stoppar hela paketet i munnen och tuggar och tuggar. Själva anledningen är väl mest Betelnöten som ger en lätt berusande effekt när den blandas med saliv och sugs upp i gommen. Nöten gör att man saliverar mycket och saliven blir alldeles röd. Jag tror inte det är meningen att man ska svälja varken själva pan-innehållet eller saliven, men en del slinker väl in i systemet den vägen ändå. Indier kan hålla den röda saliven i munnen imponerande länge, för större effekt. Det är det enda som är imponerande med denna vana. Själva tuggandet och balanserandet av den röda saliven är inget man imponeras av, snarare tvärtom. Inte minst då för att Indiern vill inte låta sig hindras att prata bara för att han har munnen full av röd saliv. Han snackar ändå, och låter alltmer som om han hade en massa tandläkare-grejor i käften. Hela hans uppsyn antar också ett alltmer förvånat uttryck i takt med att berusningen tilltar. Småningom ser han mest ut som en fågelholk i fejset, en holk där en svår massaker begåtts så att hela hålet är blodrött.
På vissa bättre Indiska restauranger händer att man får en 'Pan' när man betalar notan. Åtminstonde en sådan har jag tuggat på en stund men förmodligen inte tillräckligt länge, innan jag spottade ut. I vart fall märkte jag aldrig av någon berusande effekt, och tyckte mest att det smakade orm.
Pan?, sa jag. Det kan de väl inte leva på? I mina öron lät det som en vilsekommen Kines som i Sverige försöker livnära sig på att äta snus, eftersom han hört att det där är en Nordisk specialitet som de långa och blonda är beredda ge nästan vad som helst för ifall de skulle råka vara utan.
'Det är precis vad jag sagt till dom', sa mannen. 'Ni måste äta riktig mat, ris och sånt.' Då kom jag ihåg att det faktiskt var Spanska vi pratade, och Pan blev istället pan, dvs bröd. Turisterna han träffat hade alltså livnärt sig på Chapati.
Jag tycker mycket om chapati. Men vill då ha det som tilltugg till någon currygryta, typ Dal Fry eller så. Bara chapati blir som att äta bara korvbröd, billigt men enahanda.
Jag hade kommit med tåg från Delhi till Hardwar. Skulle där byta till buss för sista timmarna till Rishikesh som var mitt tillfälliga mål. Där rinner Ganges ner från Himalayas branter och kommer ut på slättlandet. Dit skulle jag för att lära mig yoga och meditera under ett par tre veckor. Det här var för rätt länge sedan nu, i mitten av 80-talet.
Jag hade ett par timmars väntetid innan bussen skulle gå, och passade på att äta lite lunch på något mindre hak i närheten. Satt ute.
Rätt snart dök en Indier upp och ville prata, som de plägar göra. Den här snubben var än mer annorlunda än Indier brukar vara. Han tilltalade mig nämligen på Spanska; 'Se habla Espanol?' Undra han. Jag frågade om han inte kunde Engelska, men det kunde han inte. Jag sa typ att vad gäller Espanol kunde jag 'quatro palabras'. Ordagrant betyder det förstås 'fyra ord', men är ett uttryck för att man kan lite grann.
Mannen berättade att han varit sjöman och med båt kommit till Buenos Aires. Där tyckte han var så fint att han hoppade av båten och slog sig ner. Småningom hittade han jobb och bostad etc. Stannade i 15 år och lärde sig Spanska. Sen hade han åkt hem till Indien och Hardwar. Där hemsökte han alla turister som skulle byta till buss och hittade en och annan som kunde snacka mer eller mindre Spanska.
Han var glad se mig äta med god aptit, och berättade att han råkat många turister som inte åt ordentligt. De lever på bara 'Pan', sa han. Pan är en Indisk fidus som består av ett av Eukalyptuslöv som man smetar på en tandkrämsliknande pasta, ströar över lite kryddor och tobakssmulor och toppar med Betelnöt klippt i småsmulor. Sen rullas det hela ihop till ett litet prydligt paket. Man stoppar hela paketet i munnen och tuggar och tuggar. Själva anledningen är väl mest Betelnöten som ger en lätt berusande effekt när den blandas med saliv och sugs upp i gommen. Nöten gör att man saliverar mycket och saliven blir alldeles röd. Jag tror inte det är meningen att man ska svälja varken själva pan-innehållet eller saliven, men en del slinker väl in i systemet den vägen ändå. Indier kan hålla den röda saliven i munnen imponerande länge, för större effekt. Det är det enda som är imponerande med denna vana. Själva tuggandet och balanserandet av den röda saliven är inget man imponeras av, snarare tvärtom. Inte minst då för att Indiern vill inte låta sig hindras att prata bara för att han har munnen full av röd saliv. Han snackar ändå, och låter alltmer som om han hade en massa tandläkare-grejor i käften. Hela hans uppsyn antar också ett alltmer förvånat uttryck i takt med att berusningen tilltar. Småningom ser han mest ut som en fågelholk i fejset, en holk där en svår massaker begåtts så att hela hålet är blodrött.
På vissa bättre Indiska restauranger händer att man får en 'Pan' när man betalar notan. Åtminstonde en sådan har jag tuggat på en stund men förmodligen inte tillräckligt länge, innan jag spottade ut. I vart fall märkte jag aldrig av någon berusande effekt, och tyckte mest att det smakade orm.
Pan?, sa jag. Det kan de väl inte leva på? I mina öron lät det som en vilsekommen Kines som i Sverige försöker livnära sig på att äta snus, eftersom han hört att det där är en Nordisk specialitet som de långa och blonda är beredda ge nästan vad som helst för ifall de skulle råka vara utan.
'Det är precis vad jag sagt till dom', sa mannen. 'Ni måste äta riktig mat, ris och sånt.' Då kom jag ihåg att det faktiskt var Spanska vi pratade, och Pan blev istället pan, dvs bröd. Turisterna han träffat hade alltså livnärt sig på Chapati.
Jag tycker mycket om chapati. Men vill då ha det som tilltugg till någon currygryta, typ Dal Fry eller så. Bara chapati blir som att äta bara korvbröd, billigt men enahanda.
1 comment:
Hej Albin 3/12 Nu har kylan och snön slagit till i Stockholm 14 minusgrader! Kallt och mörkt.Det är lätt att bli avundsjuk på dej i värmen. ha det bra Lasse hälsar. Johan.
Post a Comment