Ner genom Indien, till Bombay, fvb Goa.

Från Pushkar fortsatte jag via Bim och Rajsamand till Udaipur, staden med en egen konstgjord sjö som dateras ända bak till 1600-talet.

Vägen till Udaipur

Gamla stan i Udaipur är oerhört charmig med sina smala gator och många backar. Detta är också var jag bor. Likt tidigare resor bor jag på Lal Ghat Guest House. Det ligger alldeles vid sjön, och man har förnämlig utsikt över sjön och Lake Palace.

 

Gata i Udaipr

Lake Palace, Udaipur

Litet tempel i Udaipur

Smalt hus, Udaipur

Sedan cyklade jag rakt genom Rajastan, i riktning Söderöver förstås. I flera dagar hade jag knappast något val utan cyklade mycket på NH8.
Rajastan är en ökenstat där det blir mycket varmt och torrt mitt på dagen så minsta lilla skugga är välkommet. I Indien är Rajastan bara en delstat, men har större befolkning än t ex Frankrike. Den Indiska passionen för utsmyckning får sitt maximum i Rajastan. Det är liksom ingen hejd på hur mycket man smyckar ut sin omgivning och sig själv. Kvinnornas kläder har ofta insytt många tumnagelstora speglar. Och sen är det minst en ring på varje finger och tå. Plus ankelkedjor av silver, många armband, halsband, örhänge och näsring av guld. Befolkningen i Rajastan är ursprungligen s k Rajputs. Utöver att ha en egen smak på hur världen ska se ut, har Rajputs rykte om sig att vara vackra. Så är det också. De flesta människor man ser är långa och smala, ganska axelbreda och rakryggade, höga kindknotor och ståtlig hållning. Rajputs är ett krigarkast.

Efter Rajastan kom jag in i SÖ hörnet av Gujurat några dagar. Väldigt många av de Indier som bosatt sig i England sedan länge, har sina rötter i just Gujurat. Här på hemmaplan utmärker sig Gujurat på senare tid mest genom att fortfarande ha allmänt alkoholförbud. Det är en s k 'dry state' där endast ett fåtal ställen har tillstånd att servera alkohol, och då endast till personer med 'liquor permit', ett fylletillstånd som är lätt att få för de som kommer från en annan stat, i Indien eller utomlands, men betydligt svårare för infödingar. Detta har förstås lett till att Gujuratis gärna reser till angränsande stater där alkohol är lättillgängligt. Inte minst då Diu, som är en ö vid Gujurats sydkust, och en gång ingick i den Portugisiska kolonien i Indien. I Diu har man, enligt Portugisisk sedvänja, många viner och dessutom annan alkohol. Dit kommer många Indier (män), för att smaka.
Min erfarenhet är att Indier inte kan hantera alkohol och det därför gott kunde vara 'dry state' rakt över hela Indien. Mest är det förstås män som dricker i Indien. En berusad vuxen Indier blir minst lika korkad som en full femtonåring i Väst. Dom brölar och bråkar, slår sönder glasflaskor etc. Och så får de förstås ett svårt fall av att känna sig 'stor, stark och snygg'.

Mitt första stopp i Gujurat var Baroda, eller Vadodara, som det heter numera. Jag hittade ett bekvämt hotell och höll en vilodag här.

Det finns ju andra också som tagit till cykeln

Baroda College

I Surat kan man ivf få sig en 'Honest Soda'!

En dag åt jag Triple Sundae till lunch.

Sedan vidare till Baruch, Surat, och Jampore Beach. Med Jampore kom jag då in på samma spår som jag tog för två år sedan. Den gången hade jag också startat min tur i Kathmandu, och skulle till Bombay och Goa. Men jag tog en annan väg då, genom Madhya Pradesh. Som jag sagt tidigare, Bombay ligger där det gör och det är oundvikligt att delvis komma samma väg. Efter lång tid i inlandet, och i öknen, är det något särskilt att komma till kusten och se havet. Således Jampore Beach och Nargol. Dessvärre tyckte jag att det i vart fall inte blivit bättre på någon av de platserna sedan sist.

State Highways är mina favoritvägar för cykling.

Julen närmar sig och jag behöver en plan för det där. Vid kusten förstår jag att många rum längs kusten redan är bokade för julruschen. Jag som ändå ska vidare till Goa känner inte så stort behov av att ha havsutsikt just över jul, den kan Indierna få njuta utan mig. Därför bestämmer jag mig att satsa på julhelgen i Bombay. Dit är det just inte någon rusch inför julen.
Dessutom har jag bokat in mig på ett niodagars meditationsretreat lite norr om Bombay, från den 27/12. Så jag tar National Highway i riktning Bombay. Det får bli en övernattning på hotell längs med highwayen.

Jag närmar mig Bombay.

Ett maffigt hus, av många, i Colaba, Bombay.

Världens vackraste järnvägsstation. VT, Bombay.

Det blir också ett par rätt långa dagar på vägen. Jag tar mig fram så snabbt att jag måste ringa igen till cykelmeken i Bandra West och till hotellet i Colaba för att få klart att de kan ta mig en dag tidigare. Allt väl.
Jag svänger in om Bandra W och lämnar min cykel för service hos Pro 9 Bike Studio, och sedan en taxi till Colaba och Hotel Carlton.

Pro 9 Bike Studio, Bandra W.

Jag gillar Bombay, och känner mig rätt hemma i Indiens största stad. Indierna i Bombay är de mest västerländska/internationella av alla. De flesta snackar bra Engelska och är rätt vana att se utlänningar i stan. Det underlättar.

Pushkar, Rajastan. 30 nov 2013.

Rajastani Woman

Indien måste vara världens underligaste och mest underbara land.

Om du ber någon säga hur mycket är 2 + 2 och han säger 5 så är det helt enkelt fel. Men om han säger 97 måste du inse att han jobbar med en helt annan logik.

Indierna har en sådan där 97-logik. Ingenting är liksom normalt. Det allra enklaste kan bli hur underligt invecklat som helst. Samtidigt kan något som verkar omöjligt lösa sig lätt som en plätt.

Det är inte alltid särskilt klart vem som är vem, vilka som jobbar på ett plejs och vilka som bara tycker det är kul bli lite inblandade ändå. Jag äter lunch på en liten restaurang.  Då ser jag en snubbe parkera sin motorcykel utanför. Han kliver in i restaurangen och går rakt fram till mig och frågar 'what do you want?' Jag säger att jag skulle kunna ta en chapati till. Då går han till chapatibagaren och beställer en och ger mig. Sen sätter han sig vid ett annat bord och kollar menyn. Han var bara en nyanländ gäst. Kanske en stammis, men ändå.

En annan gång ser jag en minibuss stanna utanför en restaurang. Kanske tio Indier går in och bänkar sig, beställer. Lite senare ser jag hur busschauffören i köket och skivan gurka.

Indien är världens största demokrati. Jag har för mig att hälften av alla som lever i en demokrati i världen är Indier. Det är ofantliga skillnader mellan fattig och rik i detta, världens näst folkrikaste land. Men alla har samma rösträtt, även de som är analfabeter eller lever i en slum. När man vistas eller reser i Indien blir man också varse hur kollosalt väl demokrati passar dessa människor. Vad än saken handlar om kan man vara säker att alla har en åsikt, och vill framföra den.

Muzaffarnagar är den slags plats dit inga turister någonsin kommer. Jag drar på mig en del uppmärksamhet bara jag går på stan. Jag tog upp ett rum på Mahadev Hotel, mitt emot järnvägsstationen. Mycket fräscht rum med balkong och bra badrum. Alldeles granne ligger ett kontor för Airtel. Jag går dit för att köpa ett Sim-kort till min surfplatta. Managern är vänlig och vill gärna hjälpa mig. Men det pågår stor ombyggnad i hans kontor och han förslår att jag ska gå till ett annat Airtel-kontor lite längre bort på samma gata. Även där är personalen angelägen att hjälpa mig. Men de talar också om att det Sim-kort jag kan köpa inte kan aktiveras förrän 24 timmar senare. Det där är ett idiotiskt krav myndigheterna har lagt på telefonbolagen i en befängd förhoppning att därigenom sätta stopp för terrorhoten mot Indien. Ännu mer problematiskt var att Sim-kortet inte kan aktiveras när jag befinner mig i en annan stat. Och jag skulle lämna UP nästa morgon, på väg till Haryana.

Småningom kom managern till min räddning. Denne kloke och vänlige man beslöt att ge mig sitt eget Sim-kort, som redan var aktiverat. Han lät mig inte ens betala standard pris för kortet. Jag fick det gratis! Behövde bara toppa upp för en GB datatrafik. Airtel kan vara stolta över sin personal!

Rough Road

Big Bull

Mumbai är nya namnet på Bombay

Fikapaus i Muzaffarnagar

Mitt guest house i Dhampur

När koskitarna torkat används de som bränsle

Indisk kamel

Indiska tjejer

Lathund

Moderna Indien

Pushkar Lake

I ett fik i Pushkar

I Rewari, Haryana

Skruttig väg

Skolskjuts

Cykelsolbränna

Krafs till salu

 Under ett banyanträd. Lite tempel, lite 

nasare, några hang-arounds, och så jag

Pushkar har varit vallfärdsort i århundranden och det finns många guest houses. Konkurrensen är hård mellan ägarna, och priserna hålls därmed förvånansvärt låga. Jag betalar bara 250 Rs, ca 27 kr, för ett enkelt men helt OK rum på Purple Garden GH. Sängen är dubbelt så stor som jag behöver, badrummet är OK och varmvattnet funkar bra, bara man kommit ihåg att slå till rätt kontakt. Det finns två fina hundar på PG.
Pushkar Lake är enligt Hindu-tradition en helig sjö. Det är därför det ligger så många tempel och Ashrams här.

I Pushkar träffar jag på en cyklist och några motorcyklister jag träffat längs vägen. Jag bor bra och maten är OK, stannar några dagar.

I skrivande stund har jag cyklat drygt 2000 kilometer sedan jag startade i Kathmandu. Först genom Nepal på tvären, sedan Uttarkhand, Uttar Pradesh, Haryana och nu Rajastan i Indien. På väg hit till Pushkar såg jag en vägskylt som sa att det var 1200 kilometer kvar till Bombay. Dessutom ska jag inte ta rakaste vägen dit. Plus att jag nog kommer fortsätta ytterligare 500 km till Goa, kanske mer.

Bijnor, Norra Indien, 18 nov, 2013.

Vid en 'chai shop' i Nepal

Köket i en 'chai shop'

Nyfikna

Doggen njuter Dog's Day

Fiskedamm

Köket vid en lunchrestaurang

Raka vägen

När jag hade ett par dagar kvar av min tur i Nepal råkade jag få sällskap av en ung kille från Malaysia. Han är en sympatisk typ men rätt klen på Engelska, och dåligt berest. Han är ute på en lång cykeltur och tänker sig cykla till Europa. När jag skulle visa på Google Maps i min pad var Stockholm är så fick han syn på Umeå och snöade in på det direkt. Men han kunde inte säga varför. Kanske har han träffat på någon söt tjej från Umeå vid något tillfälle. Vi cyklade ihop ett par dagar.

Han har en rysligt fin cykel, men som egentligen inte är särskilt lämplig för touring i de här trakterna. Det är en riktig racer, byggd i Malaysia av kolfiber, och har riktigt smala däck. Det är inte mycket vinst att ha en superlätt kolfiberram när man sedan ska lasta på rätt många kilo bagage. Och att ha jättesmala däck är ingen höjdare på den dåliga asfalt som man många gånger cyklar på i tredje världen. Dessutom har han alldeles för mycket bagage för de två bra cykelväskor han har. För att få med sig resten har han en jättestor ryggsäck på ryggen, vilket måste vara ruggigt varmt och obekvämt att cykla med.

Goh's racercykel

Själva Goh, loaded

Sista kvällen i Nepal, i Mahendranagar frågade jag honom helt apropå ingenting om han hade sitt visum till Indien ordentligt fixat. Då säger han att han inte har något visum utan räknar med att få en månad vid gränsen. Jag Googlade på det där utan att hitta något som helst stöd för hans optimism därvidlag.

Och helt riktigt, när vi kom till Indiska immigration blev han inte insläppt. Sista jag såg av honom var att han tänkte ta en 24-timmars buss tillbaks till Kathmandu, fixa visum och sen en lika lång bussresa tillbaks. Det där kommer säkert försinka honom en vecka, och kosta en hel del pengar.

Jag hade mitt visum och kom in till Indien utan problem. Min erfarenhet av gränstrakter i allmänhet och Nepal/Indien i synnerhet gör att jag helst inte vill vara där längre än nödvändigt. Av någon anledning dräller det mycket lurt folk däromkring, ficktjuvar och allehanda lurendrejare. Förmodligen är det för att när man väl passerat gränsen är det mindre troligt att man kommer tillbaks för att reda ut.
Så jag cyklade iväg en rätt bra bit in i Indien redan samma dag. Skönt vara i Indien med mycket bättre vägar och godare mat.

Efter ett par dagar drog jag mig upp i Indiska Himalaya en bit. Först till Nainital och sedan Almora. Båda ligger strax under 2000 meters höjd, men med en dal emellan så det blev mycket upp och ner.

Heading for the Hills

Cykling i Indiska Himalaya 

När jag skulle iväg från Almora träffade jag på en Indisk man som talade om att även han har en mountainbike och gillar att cykla i Himalaya. Han hade förslag på en flera dagars tur i bergen som skulle ta mig via Srinagar till Rishikesh. Det lät mycket intressant och jag har verkligen fått smak på cykling i dessa trakter med små byar dit turister aldrig kommer. Det är fantastiskt vackert och människor är mycket vänliga och uppmuntrande. Vid tillfälle ska jag absolut återvända och göra en sådan tur. Men då måste jag komma alldeles after monsunen slutar, i skiftet September/Oktober. Just nu är det för kallt. Mellan tre på eftermiddagen och tio nästa förmiddag är det för kallt för att vara bekvämt.

Mot Jim Corbett National Park

Så jag cyklade istället till Ranikhet och sedan Mohaan, som ligger inne i Jim Corbett national park. Det var en rent magisk dag att droppa ner från ca 1900 meter till 400 och komma in i nationalparken. Härligt slingrande bergsvägar.

Sedan dess har jag lämnat Uttarkhand och kommit in i Uttar Pradesh. Här i Norra UP är det mest Muslimska trakter. Jag har övernattat i Kashipur och Dhampur innan jag idag kom till Bijnor. I morgon tänker jag mig vidare till Muzzaffarnagar.
Allt är väl. Cykeln är jättebra och mina nya Schwalbe Mondial rullar lätt och fint trots sin bredd. Stay tuned.

Schwalbe Mondial