Bijnor, Norra Indien, 18 nov, 2013.

Vid en 'chai shop' i Nepal

Köket i en 'chai shop'

Nyfikna

Doggen njuter Dog's Day

Fiskedamm

Köket vid en lunchrestaurang

Raka vägen

När jag hade ett par dagar kvar av min tur i Nepal råkade jag få sällskap av en ung kille från Malaysia. Han är en sympatisk typ men rätt klen på Engelska, och dåligt berest. Han är ute på en lång cykeltur och tänker sig cykla till Europa. När jag skulle visa på Google Maps i min pad var Stockholm är så fick han syn på Umeå och snöade in på det direkt. Men han kunde inte säga varför. Kanske har han träffat på någon söt tjej från Umeå vid något tillfälle. Vi cyklade ihop ett par dagar.

Han har en rysligt fin cykel, men som egentligen inte är särskilt lämplig för touring i de här trakterna. Det är en riktig racer, byggd i Malaysia av kolfiber, och har riktigt smala däck. Det är inte mycket vinst att ha en superlätt kolfiberram när man sedan ska lasta på rätt många kilo bagage. Och att ha jättesmala däck är ingen höjdare på den dåliga asfalt som man många gånger cyklar på i tredje världen. Dessutom har han alldeles för mycket bagage för de två bra cykelväskor han har. För att få med sig resten har han en jättestor ryggsäck på ryggen, vilket måste vara ruggigt varmt och obekvämt att cykla med.

Goh's racercykel

Själva Goh, loaded

Sista kvällen i Nepal, i Mahendranagar frågade jag honom helt apropå ingenting om han hade sitt visum till Indien ordentligt fixat. Då säger han att han inte har något visum utan räknar med att få en månad vid gränsen. Jag Googlade på det där utan att hitta något som helst stöd för hans optimism därvidlag.

Och helt riktigt, när vi kom till Indiska immigration blev han inte insläppt. Sista jag såg av honom var att han tänkte ta en 24-timmars buss tillbaks till Kathmandu, fixa visum och sen en lika lång bussresa tillbaks. Det där kommer säkert försinka honom en vecka, och kosta en hel del pengar.

Jag hade mitt visum och kom in till Indien utan problem. Min erfarenhet av gränstrakter i allmänhet och Nepal/Indien i synnerhet gör att jag helst inte vill vara där längre än nödvändigt. Av någon anledning dräller det mycket lurt folk däromkring, ficktjuvar och allehanda lurendrejare. Förmodligen är det för att när man väl passerat gränsen är det mindre troligt att man kommer tillbaks för att reda ut.
Så jag cyklade iväg en rätt bra bit in i Indien redan samma dag. Skönt vara i Indien med mycket bättre vägar och godare mat.

Efter ett par dagar drog jag mig upp i Indiska Himalaya en bit. Först till Nainital och sedan Almora. Båda ligger strax under 2000 meters höjd, men med en dal emellan så det blev mycket upp och ner.

Heading for the Hills

Cykling i Indiska Himalaya 

När jag skulle iväg från Almora träffade jag på en Indisk man som talade om att även han har en mountainbike och gillar att cykla i Himalaya. Han hade förslag på en flera dagars tur i bergen som skulle ta mig via Srinagar till Rishikesh. Det lät mycket intressant och jag har verkligen fått smak på cykling i dessa trakter med små byar dit turister aldrig kommer. Det är fantastiskt vackert och människor är mycket vänliga och uppmuntrande. Vid tillfälle ska jag absolut återvända och göra en sådan tur. Men då måste jag komma alldeles after monsunen slutar, i skiftet September/Oktober. Just nu är det för kallt. Mellan tre på eftermiddagen och tio nästa förmiddag är det för kallt för att vara bekvämt.

Mot Jim Corbett National Park

Så jag cyklade istället till Ranikhet och sedan Mohaan, som ligger inne i Jim Corbett national park. Det var en rent magisk dag att droppa ner från ca 1900 meter till 400 och komma in i nationalparken. Härligt slingrande bergsvägar.

Sedan dess har jag lämnat Uttarkhand och kommit in i Uttar Pradesh. Här i Norra UP är det mest Muslimska trakter. Jag har övernattat i Kashipur och Dhampur innan jag idag kom till Bijnor. I morgon tänker jag mig vidare till Muzzaffarnagar.
Allt är väl. Cykeln är jättebra och mina nya Schwalbe Mondial rullar lätt och fint trots sin bredd. Stay tuned.

Schwalbe Mondial