Pushkar, Rajastan. 30 nov 2013.

Rajastani Woman

Indien måste vara världens underligaste och mest underbara land.

Om du ber någon säga hur mycket är 2 + 2 och han säger 5 så är det helt enkelt fel. Men om han säger 97 måste du inse att han jobbar med en helt annan logik.

Indierna har en sådan där 97-logik. Ingenting är liksom normalt. Det allra enklaste kan bli hur underligt invecklat som helst. Samtidigt kan något som verkar omöjligt lösa sig lätt som en plätt.

Det är inte alltid särskilt klart vem som är vem, vilka som jobbar på ett plejs och vilka som bara tycker det är kul bli lite inblandade ändå. Jag äter lunch på en liten restaurang.  Då ser jag en snubbe parkera sin motorcykel utanför. Han kliver in i restaurangen och går rakt fram till mig och frågar 'what do you want?' Jag säger att jag skulle kunna ta en chapati till. Då går han till chapatibagaren och beställer en och ger mig. Sen sätter han sig vid ett annat bord och kollar menyn. Han var bara en nyanländ gäst. Kanske en stammis, men ändå.

En annan gång ser jag en minibuss stanna utanför en restaurang. Kanske tio Indier går in och bänkar sig, beställer. Lite senare ser jag hur busschauffören i köket och skivan gurka.

Indien är världens största demokrati. Jag har för mig att hälften av alla som lever i en demokrati i världen är Indier. Det är ofantliga skillnader mellan fattig och rik i detta, världens näst folkrikaste land. Men alla har samma rösträtt, även de som är analfabeter eller lever i en slum. När man vistas eller reser i Indien blir man också varse hur kollosalt väl demokrati passar dessa människor. Vad än saken handlar om kan man vara säker att alla har en åsikt, och vill framföra den.

Muzaffarnagar är den slags plats dit inga turister någonsin kommer. Jag drar på mig en del uppmärksamhet bara jag går på stan. Jag tog upp ett rum på Mahadev Hotel, mitt emot järnvägsstationen. Mycket fräscht rum med balkong och bra badrum. Alldeles granne ligger ett kontor för Airtel. Jag går dit för att köpa ett Sim-kort till min surfplatta. Managern är vänlig och vill gärna hjälpa mig. Men det pågår stor ombyggnad i hans kontor och han förslår att jag ska gå till ett annat Airtel-kontor lite längre bort på samma gata. Även där är personalen angelägen att hjälpa mig. Men de talar också om att det Sim-kort jag kan köpa inte kan aktiveras förrän 24 timmar senare. Det där är ett idiotiskt krav myndigheterna har lagt på telefonbolagen i en befängd förhoppning att därigenom sätta stopp för terrorhoten mot Indien. Ännu mer problematiskt var att Sim-kortet inte kan aktiveras när jag befinner mig i en annan stat. Och jag skulle lämna UP nästa morgon, på väg till Haryana.

Småningom kom managern till min räddning. Denne kloke och vänlige man beslöt att ge mig sitt eget Sim-kort, som redan var aktiverat. Han lät mig inte ens betala standard pris för kortet. Jag fick det gratis! Behövde bara toppa upp för en GB datatrafik. Airtel kan vara stolta över sin personal!

Rough Road

Big Bull

Mumbai är nya namnet på Bombay

Fikapaus i Muzaffarnagar

Mitt guest house i Dhampur

När koskitarna torkat används de som bränsle

Indisk kamel

Indiska tjejer

Lathund

Moderna Indien

Pushkar Lake

I ett fik i Pushkar

I Rewari, Haryana

Skruttig väg

Skolskjuts

Cykelsolbränna

Krafs till salu

 Under ett banyanträd. Lite tempel, lite 

nasare, några hang-arounds, och så jag

Pushkar har varit vallfärdsort i århundranden och det finns många guest houses. Konkurrensen är hård mellan ägarna, och priserna hålls därmed förvånansvärt låga. Jag betalar bara 250 Rs, ca 27 kr, för ett enkelt men helt OK rum på Purple Garden GH. Sängen är dubbelt så stor som jag behöver, badrummet är OK och varmvattnet funkar bra, bara man kommit ihåg att slå till rätt kontakt. Det finns två fina hundar på PG.
Pushkar Lake är enligt Hindu-tradition en helig sjö. Det är därför det ligger så många tempel och Ashrams här.

I Pushkar träffar jag på en cyklist och några motorcyklister jag träffat längs vägen. Jag bor bra och maten är OK, stannar några dagar.

I skrivande stund har jag cyklat drygt 2000 kilometer sedan jag startade i Kathmandu. Först genom Nepal på tvären, sedan Uttarkhand, Uttar Pradesh, Haryana och nu Rajastan i Indien. På väg hit till Pushkar såg jag en vägskylt som sa att det var 1200 kilometer kvar till Bombay. Dessutom ska jag inte ta rakaste vägen dit. Plus att jag nog kommer fortsätta ytterligare 500 km till Goa, kanske mer.