Pushkar, Rajastan. 30 nov 2013.

Rajastani Woman

Indien måste vara världens underligaste och mest underbara land.

Om du ber någon säga hur mycket är 2 + 2 och han säger 5 så är det helt enkelt fel. Men om han säger 97 måste du inse att han jobbar med en helt annan logik.

Indierna har en sådan där 97-logik. Ingenting är liksom normalt. Det allra enklaste kan bli hur underligt invecklat som helst. Samtidigt kan något som verkar omöjligt lösa sig lätt som en plätt.

Det är inte alltid särskilt klart vem som är vem, vilka som jobbar på ett plejs och vilka som bara tycker det är kul bli lite inblandade ändå. Jag äter lunch på en liten restaurang.  Då ser jag en snubbe parkera sin motorcykel utanför. Han kliver in i restaurangen och går rakt fram till mig och frågar 'what do you want?' Jag säger att jag skulle kunna ta en chapati till. Då går han till chapatibagaren och beställer en och ger mig. Sen sätter han sig vid ett annat bord och kollar menyn. Han var bara en nyanländ gäst. Kanske en stammis, men ändå.

En annan gång ser jag en minibuss stanna utanför en restaurang. Kanske tio Indier går in och bänkar sig, beställer. Lite senare ser jag hur busschauffören i köket och skivan gurka.

Indien är världens största demokrati. Jag har för mig att hälften av alla som lever i en demokrati i världen är Indier. Det är ofantliga skillnader mellan fattig och rik i detta, världens näst folkrikaste land. Men alla har samma rösträtt, även de som är analfabeter eller lever i en slum. När man vistas eller reser i Indien blir man också varse hur kollosalt väl demokrati passar dessa människor. Vad än saken handlar om kan man vara säker att alla har en åsikt, och vill framföra den.

Muzaffarnagar är den slags plats dit inga turister någonsin kommer. Jag drar på mig en del uppmärksamhet bara jag går på stan. Jag tog upp ett rum på Mahadev Hotel, mitt emot järnvägsstationen. Mycket fräscht rum med balkong och bra badrum. Alldeles granne ligger ett kontor för Airtel. Jag går dit för att köpa ett Sim-kort till min surfplatta. Managern är vänlig och vill gärna hjälpa mig. Men det pågår stor ombyggnad i hans kontor och han förslår att jag ska gå till ett annat Airtel-kontor lite längre bort på samma gata. Även där är personalen angelägen att hjälpa mig. Men de talar också om att det Sim-kort jag kan köpa inte kan aktiveras förrän 24 timmar senare. Det där är ett idiotiskt krav myndigheterna har lagt på telefonbolagen i en befängd förhoppning att därigenom sätta stopp för terrorhoten mot Indien. Ännu mer problematiskt var att Sim-kortet inte kan aktiveras när jag befinner mig i en annan stat. Och jag skulle lämna UP nästa morgon, på väg till Haryana.

Småningom kom managern till min räddning. Denne kloke och vänlige man beslöt att ge mig sitt eget Sim-kort, som redan var aktiverat. Han lät mig inte ens betala standard pris för kortet. Jag fick det gratis! Behövde bara toppa upp för en GB datatrafik. Airtel kan vara stolta över sin personal!

Rough Road

Big Bull

Mumbai är nya namnet på Bombay

Fikapaus i Muzaffarnagar

Mitt guest house i Dhampur

När koskitarna torkat används de som bränsle

Indisk kamel

Indiska tjejer

Lathund

Moderna Indien

Pushkar Lake

I ett fik i Pushkar

I Rewari, Haryana

Skruttig väg

Skolskjuts

Cykelsolbränna

Krafs till salu

 Under ett banyanträd. Lite tempel, lite 

nasare, några hang-arounds, och så jag

Pushkar har varit vallfärdsort i århundranden och det finns många guest houses. Konkurrensen är hård mellan ägarna, och priserna hålls därmed förvånansvärt låga. Jag betalar bara 250 Rs, ca 27 kr, för ett enkelt men helt OK rum på Purple Garden GH. Sängen är dubbelt så stor som jag behöver, badrummet är OK och varmvattnet funkar bra, bara man kommit ihåg att slå till rätt kontakt. Det finns två fina hundar på PG.
Pushkar Lake är enligt Hindu-tradition en helig sjö. Det är därför det ligger så många tempel och Ashrams här.

I Pushkar träffar jag på en cyklist och några motorcyklister jag träffat längs vägen. Jag bor bra och maten är OK, stannar några dagar.

I skrivande stund har jag cyklat drygt 2000 kilometer sedan jag startade i Kathmandu. Först genom Nepal på tvären, sedan Uttarkhand, Uttar Pradesh, Haryana och nu Rajastan i Indien. På väg hit till Pushkar såg jag en vägskylt som sa att det var 1200 kilometer kvar till Bombay. Dessutom ska jag inte ta rakaste vägen dit. Plus att jag nog kommer fortsätta ytterligare 500 km till Goa, kanske mer.

Bijnor, Norra Indien, 18 nov, 2013.

Vid en 'chai shop' i Nepal

Köket i en 'chai shop'

Nyfikna

Doggen njuter Dog's Day

Fiskedamm

Köket vid en lunchrestaurang

Raka vägen

När jag hade ett par dagar kvar av min tur i Nepal råkade jag få sällskap av en ung kille från Malaysia. Han är en sympatisk typ men rätt klen på Engelska, och dåligt berest. Han är ute på en lång cykeltur och tänker sig cykla till Europa. När jag skulle visa på Google Maps i min pad var Stockholm är så fick han syn på Umeå och snöade in på det direkt. Men han kunde inte säga varför. Kanske har han träffat på någon söt tjej från Umeå vid något tillfälle. Vi cyklade ihop ett par dagar.

Han har en rysligt fin cykel, men som egentligen inte är särskilt lämplig för touring i de här trakterna. Det är en riktig racer, byggd i Malaysia av kolfiber, och har riktigt smala däck. Det är inte mycket vinst att ha en superlätt kolfiberram när man sedan ska lasta på rätt många kilo bagage. Och att ha jättesmala däck är ingen höjdare på den dåliga asfalt som man många gånger cyklar på i tredje världen. Dessutom har han alldeles för mycket bagage för de två bra cykelväskor han har. För att få med sig resten har han en jättestor ryggsäck på ryggen, vilket måste vara ruggigt varmt och obekvämt att cykla med.

Goh's racercykel

Själva Goh, loaded

Sista kvällen i Nepal, i Mahendranagar frågade jag honom helt apropå ingenting om han hade sitt visum till Indien ordentligt fixat. Då säger han att han inte har något visum utan räknar med att få en månad vid gränsen. Jag Googlade på det där utan att hitta något som helst stöd för hans optimism därvidlag.

Och helt riktigt, när vi kom till Indiska immigration blev han inte insläppt. Sista jag såg av honom var att han tänkte ta en 24-timmars buss tillbaks till Kathmandu, fixa visum och sen en lika lång bussresa tillbaks. Det där kommer säkert försinka honom en vecka, och kosta en hel del pengar.

Jag hade mitt visum och kom in till Indien utan problem. Min erfarenhet av gränstrakter i allmänhet och Nepal/Indien i synnerhet gör att jag helst inte vill vara där längre än nödvändigt. Av någon anledning dräller det mycket lurt folk däromkring, ficktjuvar och allehanda lurendrejare. Förmodligen är det för att när man väl passerat gränsen är det mindre troligt att man kommer tillbaks för att reda ut.
Så jag cyklade iväg en rätt bra bit in i Indien redan samma dag. Skönt vara i Indien med mycket bättre vägar och godare mat.

Efter ett par dagar drog jag mig upp i Indiska Himalaya en bit. Först till Nainital och sedan Almora. Båda ligger strax under 2000 meters höjd, men med en dal emellan så det blev mycket upp och ner.

Heading for the Hills

Cykling i Indiska Himalaya 

När jag skulle iväg från Almora träffade jag på en Indisk man som talade om att även han har en mountainbike och gillar att cykla i Himalaya. Han hade förslag på en flera dagars tur i bergen som skulle ta mig via Srinagar till Rishikesh. Det lät mycket intressant och jag har verkligen fått smak på cykling i dessa trakter med små byar dit turister aldrig kommer. Det är fantastiskt vackert och människor är mycket vänliga och uppmuntrande. Vid tillfälle ska jag absolut återvända och göra en sådan tur. Men då måste jag komma alldeles after monsunen slutar, i skiftet September/Oktober. Just nu är det för kallt. Mellan tre på eftermiddagen och tio nästa förmiddag är det för kallt för att vara bekvämt.

Mot Jim Corbett National Park

Så jag cyklade istället till Ranikhet och sedan Mohaan, som ligger inne i Jim Corbett national park. Det var en rent magisk dag att droppa ner från ca 1900 meter till 400 och komma in i nationalparken. Härligt slingrande bergsvägar.

Sedan dess har jag lämnat Uttarkhand och kommit in i Uttar Pradesh. Här i Norra UP är det mest Muslimska trakter. Jag har övernattat i Kashipur och Dhampur innan jag idag kom till Bijnor. I morgon tänker jag mig vidare till Muzzaffarnagar.
Allt är väl. Cykeln är jättebra och mina nya Schwalbe Mondial rullar lätt och fint trots sin bredd. Stay tuned.

Schwalbe Mondial

Chisapani, Västra Nepal, 4 nov, 2013.

Nu har jag 657 km på min cykelmätare. Har cyklat tio dagar, mest västerut, men också lite söderöver. Första dagen ut från K var det först uppförbacke ett par timmar för att ta mig ur grytan Kathmandu ligger i. Gräsligt mycket trafik och mycket räliga avgaser. När jag väl kommit över krönet där bar det ordentligt nedför. Tyvärr på dåliga vägar så jag kunde inte åka särskilt fort.

Kathmandu ligger nästan 1400 meter över havet, och redan samma eftermiddag var jag nere på ca 400. Jag hade lite funderingar på att ta vägen över Hetauda, som en kompis rekommenderat. Men det är länge sedan han cyklade där och jag hade också läst en cykeljournal från ett par som tog den vägen för några år sedan. De skrev om dålig väg, massor av trafik och ivf första dagen väldigt lång. De hade måst kasta in handduken när de insåg att de inte skulle orka fram innan det blev mörkt, och fick lifta med en lastbil. Skramla omkring bak på flaket.

Så jag vart inte så ledsen när jag insåg att jag hade missat avtagsvägen. Förmodligen låg jag i omkörningsfilen då och såg den aldrig. Istället kom jag samma väg som jag tog för två år sedan när jag cyklade ut från K.

Cykling i Nepal

De två första dagarna bodde jag också på samma guest houses jag bott innan. Men rätt snart kom jag ut i okända trakter när jag väl passerat Nepals mittlinje och stora vägen nedåt Indien. Efter det har det varit mycket mindre trafik. Ibland kan jag cykla bortåt en halvtimma utan en enda bil.

Ganska snart blev det också allt plattare landskap, vilket förstås underlättar cyklingen. Men det har likväl varit mycket vackert. Många näpna byar och kolossalt rara männniskor.

Ett par Neppar på cykeltur

Andra dagen mötte jag en Italienare som cyklat från Delhi och var på väg till Kathmandu. Han verkade inte haft så bra i Indien, men älskade Nepal. Några dagar senare mötte jag ett par i 27-årsåldern från Schweiz franska del. De var supertrevliga och erbjöd sig att koka kaffe eftersom de campar mycket och har Primuskök. Vi ledde cyklarna av vägen och in i en glänta i jungeln. Där bjöd de på kaffe och bulle. Det var ett sådant cykelmöte jag aldrig glömmer. De hade varit på väg i 16 månader och cyklat från Schweiz. Även de hade haft lite blandade upplevelser i Indien. De anade att Indierna blev extra exalterade när de såg en blond tjej.

Jean-Da et Léo

 Nepalungar längs vägen

 Restaurangkök

Neppeby

I går cyklade jag på en väg som går just i kanten av Bardia National Park, och delvis också igenom själva parken. I den jättestora parken finns ungefär 150 vilda tigrar, vildsvin, elefanter, krokodiler mm. För ett antal år sedan var det en tiger där som dödade en cyklist, en Nepalesisk man. Jag såg tre krokodiler på en flodbank men inte någon tiger.

Krokodiler ser lite läskiga ut

Här är jag i Bardias Nordvästra hörn, just vid bron över Kamali river, Nepals längsta flod. Härifrån har jag bara 1½ cykeldag kvar innan gränsen till Indien. Bor snajdigt på Siddartha Riverside Resort. I övrigt är det här en ganska skruttig ort.