Hampi 18 dec 2014.

Det var besvärligare att cykla ut från Hyderabad än in mot stan. På väg in går det oftast bra att bara följa huuvudströmmen i trafiken. Men ut från centrum går ju så många olika gator med rätt mycket trafik på. Jag fick stanna flera gånger och checka med Google Maps att jag var på rätt väg.

Småningom kom jag ut på National Highway och jag kunde dra upp full fart Söderöver. Efter några timmar svängde jag av till en lite mindre väg, i riktning mot Mahabubnagar.
På väg in till Mahabubnagar blev jag varse en man som åkte baklänges på en motorcykel medan han filmade i min riktning med en stor och proffsig videokamera. När vi kom nära varandra i trafiken talade han om att de kom från en lokal TV-station och frågade om det var OK att de filmade. Visst, no problems. Sen bad han att jag skulle stanna till en stund för de ville interviewa mig. OK.
Det var mest de vanliga frågorna om varifrån, vart till, quanto costa? och varför? Jag tycker alltid det är bra när de frågar vad jag tycker om Indien och Indierna. Då svarar jag alldeles ärligt att 'I love this country' och att jag anser Indierna var 'very nice', mycket hjälpsamma och vänliga. Då blir frågeställaren alltid glad. Det är ju inte alla besökande västerlänningar som är lika förtjusta. Många har negativa åsikter om renligheten i Indien, men det är nog ännu fler som tycker det är jobbigt med dessa enorma folk-horder man möter ibland i Indien. 1200 miljoner är dom, både syns och hörs. Ungefär hälften av dom vill att man ska stanna till en stund, för 'photo'. Jag nöjer mig med att det är i all välmening, och kanske t o m kan ses som en komplimang.

Indierna tycker att min cykel är rysligt fin.

När vi gjorde intervjun samlades snart en rejäl människomassa som väl trodde att jag var någon slags celebritet. Jag frågade om de kunde föreslå ett hotell. Det kunde de, ett som låg alldeles nära och var riktigt flott.

Sedan fortsatte jag till Raichur, Adoni och Ballari innan jag småningom kom fram till Hampi. Här vilar jag mig nu över julhelgen och ska sedan dra vidare till Gokarna och Goa för lite beach efter allt cyklandet. Ska bli skönt.

Mellan Adoni och Bellary hade jag en bit riktig skitväg.

I Hampi tar man en liten båt över till andra sidan floden.
Där är fina guest houses.

I Adoni grep polisen in när jag hade svårt hitta hotellrum. Det var bröllopen igen som hade bokat upp varenda rum i stan. De civilklädda poliserna på en motorcykel guidade mig till ett bra hotell, följde med in och gjorde klart för receptioninsten att han MÅSTE ge mig ett rum. De fick t o m polischefen att ringa till hotellet och säga ifrån att han kunde inte gärna ha en utländsk turist/cyklist hemlös i sin stad över natten. Då fick jag ett rum.

I Indien kan det uppstå besvärligheter ibland, men det löser sig alltid på något sätt.

Ånger

Ibland ångrar jag något jag gjort. Numera är det tack o lov bara bra saker jag ångrar att jag inte gjorde. Jag vinnlägger mig att uppträda så att jag inte irriterar Indierna. Jag är artig och talar mest i frågande ton. Det sällan att jag behövt ångra att jag brusat upp och sagt fula ord.

För några år sedan när jag hade trekkat upp till Everest Base Camp i Nepal, och var på väg ut genom Arun Valley, hände en sådan grej jag ångrar. Det är mycket glest mellan trekkare i Arun Valley. En medelålders Nepali man och en ung kvinna, kanske 16-17, gick förbi mig. Lite senare gick jag om dom igen när de pausade vid trail-kanten. Någon timma senare hade jag själv stannat just innan en hängbro för att äta några knäckeskivor med peanut butter på. Då kom bara den unga kvinnan. Hon kunde just ingen Engelska men visade att hon gärna ville smaka en 'biskit', som hon sade. Jag bredde jordnötssmör på en skiva till och bjöd henne.
När vi åt våra knäckemackor utan att kunna just prata något. Visade hon mig sin ena flip flop sko, trasig. Gummiremmen som håller skon på plats hade gått av. Jag tittade på den och sade väl något i stil med att det där var som attan. Mer gjorde jag inte. Det borde jag ha gjort.
Ett par flip flops kostar här inte mer än 10-15 kronor. Det är inte mycket pengar för mig men kan vara en hel del för en landsbygdsnepalier. Jag borde gett henne pengar till ett par nya. Det fanns ingen butik just där, men i de flesta byar finns någon slags handelsbod. Där kan man bl a köpa ett par flip flops.
.............................

Jag kan inte sluta gräma mig över en miss jag gjorde på väg mot Nagpur.

Det händer mig dagligen att Indier vill snacka med mig om vart jag är på väg, varför jag cyklar osv. De allra flesta är män som frågar men det har hänt att ett par kvinnor på en scooter också vill veta. Många vill att jag ska stanna för 'photo'. Det händer att jag stannar men oftast säger jag att jag inte har tid utan måste kvista vidare. När jag var på väg mot Nagpur saktade en motorcykel ner vid min sida och frågade. Det var en man som körde men snacket sköttes av den unga kvinnan som åkte bakpå. Hon pratade ovanligt bra Engelska för dessa trakter och var väldigt trevlig. Jag kunde se att hon var från en bättre familj och mycket modern. Hon var egentligen inte sådär påfallande vacker som vissa Indiska kvinnor är, men hon var söt och såg ut som om hon hade en räv bakom örat, nästan mellanrum mellan tänderna, men bara nästan. Hon var klädd i tajta jeans och en stickad vit tröja, hade långa smala ben och silverkedjor runt anklarna. Hon hade många frågor. Småningom sa vi hej då och de gasade vidare. Några kilometer senare fanns en chai shop vid vägkanten och där hade de stannat. Tjejen stod nästan ute i vägen och ville vinka in mig.

Jag hade då 20-30 km kvar på en dagstur som till slut blev 128 km. Dessutom var jag osäker på hur och var jag skulle hitta juste boende i rätt stora Nagpur. Så jag sa åt tjejen att jag inte hade tid, jag måste vidare. Det där har jag grämt mig mycket över. I Indien är det helt sällsynt att man som utländsk man får tillfälle att komma i slang med en ung Indisk kvinna. Jag borde tagit tillfället! Missförstå mig inte. Jag har inga som helst förhoppningar om något romantiskt äventyr med en Indisk kvinna i 25-års åldern. Men bara möjligheten att kanske bli Facebook-vän med en modern ung Indiska och få lite inblick i hur hon lever skulle varit värdefullt och intressant.
...........

Hyderabad 11 dec 2014.

Från Nagpur går en National Highway i stort sett rakt söderöver till Hyderabad. Jag var nog rätt inställd på att ta den. Men flunken som skötte room service på hotellet i Nagpur snackade om att man måste först ta vägen över Wardha. Det lät på honom som en absolut självklarhet. Så just när jag drog iväg från Nagpur ändrade jag mig. Dvs först cyklade jag några timmar på highwayen men svängde sedan av mot Wardha. Genast jag hade svängt av blev vägen en bit sämre, i vart fall smalare och hade ingen asfalterad kant jag kunde cykla på. Flera gånger fick jag ut i gruskanten när tung trafik körde om mig.

När jag sedan kom till Wardha hade jag rätt svårt hitta rum. Första hotellet jag provade stank som ett avlopp. Personalen hade trasor över näsa och mun och kom ut för att tala om att de inte hade några rum. Jag tror att de helt enkelt hade ett brustit avloppsrör inne i byggnaden. Det rann någon läbbig sörja ut över trottoaren också. Jag frågade på 4-5 andra hak. Alla sa att de inte hade några lediga rum. Kanske hade de fått ta över gäster från avloppshotellet. Det såg rätt mörkt ut.

Jag cyklade omkring och frågade i stort sett vem som helst om de hade något förslag. Ett par unga killar på motorcyklar föreslog Centre Point Hotel, mitt i stan.
Efter flera om och men hittade jag dit. Där fick jag ett rum som var OK.

Do you know what is black and crisp, and is hanging from the ceiling?
You are right, Indian electrician!

Nästa dag kände jag att jag nog måste tillbaks till highwayen för att inte ha dessa problem med boende. Så jag drog rätt mycket Österut till Hinganghat. Dålig väg men som väl var inte så långt. Jag var i Hinganghat redan före lunch. Hittade där ett juste lodge just på vägen in mot stan. L&L Lodge. Det var strömavbrott just då och mananagern ville behålla mitt pass en stund tills strömmen kom tillbaks så att han kunde kopiera det. Han lovade komma till mitt rum med passet så snart det var klart. Men han kom aldrig med det. Jag var och käkade lunch, tog en runda i stan osv. Tänkte inte mer på passet.

Nästa morgon drog jag iväg kl 0730 efter en bananfrukost. Hade då hoppats på riktigt fin väg ända till Pandharkawada. Det var förträfflig väg ca 20-25 km men sedan var det riktigt dåligt i ytterligare 20-25. Trasig asfalt och stora gropar. Långsamt.

Småningom blev vägen bra igen och jag var framme i Pandharkawada runt kl 14. Hade då cyklat 75 km.
Vid utkanten av stan stannade jag för att kolla G-maps i min lur. Då kom en man på motorcykel och frågade vad jag sökte. När vi snackade där kom en till mc med tre unga killar på. De enades om att jag borde till Pankaj Lodge och guidade mig hela vägen. Där fanns ett bra rum för rimligt pris. När jag skulle checka in insåg jag att jag inte hade mitt pass med mig. Det låg kvar i Hinganghat! Disaster!

I en butik kom jag i slang med en bildad Indier som pratade bra Engelska. Jag berättade för honom om passet i Hinganghat och frågade om det fanns en taxi som kunde köra mig fram och tillbaks, och vad det skulle kosta. Han sa att i Pandharkawada finns inga taxibilar, endast scooter-rickshaw och att dessa bara körde folk i stan. Han trodde inte alls att någon ville åta sig en så lång tur. Han sa att kanske en 'private cab' skulle göra det, och att jag måste räkna med att betala 10 Rs per kilometer. Det skulle således kosta mig 1500 Rs. Det är ju inte mycket att göra åt. Jag måste ha mitt pass.

När jag kom tillbaks till mitt guest house förklarade jag för killen i receptionen vad jag behövde. Han skulle undersöka och sedan ge besked. En halvtimma senare kom han och sa att priset för en sådan tur var 2500. Det tyckte jag var för mycket och sa att i så fall får jag cykla fram och tillbaks. Ärligt talat hade jag nog tänkt mig att han skulle komma med ett lägre pris, men han kom aldrig.

L.L GH in Hinganghat

Nästa morgon gick jag upp halv sex. Drog 0615 i gryningen. 1145 var jag in Hinganghat, fick mitt pass och hojade vidare till en lunchrestuarang. Juste lunch där, plus en flaska vatten. Och sedan på hojen igen. Det var förstås irriterande med det dåliga partiet väg mitt i men inget att göra åt.
Just när det började skymma på allvar var jag tillbaks igen i Pandharkawada. Stannade för mat vid en dhaba jag sett på vägen ut. Åt en juste middag där, monterade mina små cykellampor och cyklade 'hem' till Pankaj Lodge. Det blev en full dag på cykeln som inte tog mig alls närmre nästa anhalt. Men jag var rätt nöjd ändå. Tajmingen var perfekt hela vägen. Jag hade gjort vad jag skulle, hade ätit ordentligt, och cyklat 147 km!
Var nog i säng redan halv nio. Sov gott.

Pankaj Lodge in Pandharkawada

Nagpur 30 nov 2014.

Från Lalitpur har jag nu haft 4 långa dagar på cykeln, 115 km, 140, 130 och 128. Det går men är lite mer än idealiskt. Jag nöjer mig med 70 - 80 km per dag. Jag har helt enkelt cyklat i glesbebodda trakter där det inte funnits några hotell att stanna på.

Mellan all de här fyra långdagarna har jag hållit en vilodag, i Sagar, Narsinghpur och Chhindwara. För att hinna med så långa distanser per dag har jag dragit iväg redan kl 6 på morgonen, dvs stigit upp kl 5. När jag kom till Nagpur var jag riktigt mör och håller här två hela vilodagar. Jag behövde inte bara vila mig utan också fylla upp ett sim-kort med pengar för datatrafik och också köpa lite olja att smörja min kedja med. Inte bara kedjan f ö utan den fjäderbelastade trissan på en arm som på Engelska heter 'derailleur', ser f ö rätt Franskt ut i stavningen! Det är manicken som rör sig i sidled när jag skiftar växel i baknavet, och som också sträcker upp kedjan. Heter kanske växelförare/kedjesträckare på Svenska.

Detta är min sjunde långtur på cykel. Till de andra sex har jag köpt en sprillandes ny cykel varje gång, vid turens början. Men den här gången tog jag med mig samma cykel som jag åkte på i fjol. Den kändes helt enkelt för bra för att lämna kvar hemma. I fjol cyklade jag 4200 km på den, och sedan en del hemma över sommaren. Den är varken gammal eller utsliten men heller inte helt ny. På sistone har jag börjat noja över att något skulle hända med själva kedjan. Det här är en 27-växlad Shimano, dvs med 3 växlar fram och 9 bak. I takt med att man utökar antalet drev i kasetten bak så byter man också till en allt smalare kedja. Jag tror den jag har nu är 9 mm bred, men är inte säker. I vart fall är det en helt ovanlig kedja i Indien. Går knappast att köpa utanför Bombay/Delhi, om ens där. När nu derailleurn har börjat sega lite så att den bara sträcker upp kedjan med en smäll så har jag fått för mig att det skulle kunna gå så illa att kedjan går av. Det vore en disaster. Därför behöver jag ivf smörja upp alltihop. Jag hade med en half flaska kedjeolja av teflon och har smort med det flera gånger under turen, men nu är den slut.

Här i Nagpur hittade jag en juste cykelaffär. De hade inte någon teflonolja men kunde ivf fylla upp min lilla flaska med någon vanlig olja som de själv använder till kedjor. Nu hoppas jag klara mig ett tag med det. Jag hade börjat fundera på att helt bypassa Hyderabad, när jag nu inte kom med på meditationskursen där. Men kanske måste jag svänga förbi bara för att köpa teflonolja, och kanske en reservkedja också. Borde jag förstås haft med hemifrån.

Nagpur kallas 'Orange City', inte för färgen utan för att det odlas mycket apelsiner i trakten

Vägarna har mestadels varit mycket bra jag cyklat på.

Lalitpur 21 nov 2014.

Orchha är ett sådant ställe man lätt fastnar i. Det är rart, vackert och billigt. Känns liksom ingen riktig anledning att skynda vidare. Men vintern är klart på väg här också och jag behöver dra mig Söder över. Jag har visserligen gott om tid men bör komma längre syd innan det börjar lacka mot jul.

Knäppte den här bilden mitt i Orchha när jag väntade på en chai. Kl 0730.

Detta är en s k 'causeway' över floden. Vid monsunen når nog floden ända över.

Bettwa River

Jag hade ansökt om att få sitta en tiodagars meditationskurs över julen i Hyderabad. Det finns ett Vipassana-center där. Julen händer antingen man vill eller inte, även i Indien numera, och något måste man göra. Att vara i total tystnad i tio dagar är ett förträffligt tillfälle att slippa ifrån så mycket som möjligt. Men tyvärr fick jag ett mail för några dagar sedan att kursen redan var fullbokad och att det inte fanns plats för mig. Så nu har jag ännu mer gott om tid. Får väl sprida ut den över Hampi, Gokarna och Goa.

När jag väl drog från Orchha blev det till Tikamgarh. Ärligt talat mest för att det var en rimlig dags distans dit, och det bar något så när Söder ut.

Det är riktig landsbygd mellan Orchha och Tikamgarh. Väldigt vackert och undantaget de första tio kilometrarna också fin väg.

Jag hittade ett juste plejs att bo i Tikamgarh, och alldeles granne var en bra restaurang.

Jag hade blivit lite stressad av att inte ha hittat något juste ställe längs vägen att äta lunch. Fick klara mig på ett par Samosas. Dessutom hade inte Google Maps några hotell att visa i de närmsta samhällen rakt Söder över. Tänkte att jag måste nog ändå tillbaks till den stora vägen som på kartan listas som 'North - South Corridor'. Det är tydligen där den mesta trafiken går. Inte för att jag saknat trafiken på min fina landsväg till Tikamgarh, men jag bör nog hålla mig på vägar där det finns restauranger och hotell.

Således styrde jag rakt västerut nästa dag, till Lalitpur. Det var bara drygt 50 km så jag tog det lugnt på morgonen. Kom inte iväg förrän kl 9.

Först var vägen fin

men sedan blev den sämre

och ännu sämre

Här håller de ivf på med vägarbete.

Vägen var mestadels riktigt usel. Och även här var det klent med serviceinrättningar. Nu hade jag dragit ner mina förväntningar och slog till på första bästa plejs som hade Samosas och chai. Det var i en by som heter Banpur. Där fann jag inte bara Samosas utan kunde även köpa några bananer och en flaska vatten. Överallt väckte jag en hel del uppståndelse. Sannolikt hade de sällan eller aldrig sett en utlänning komma där på cykel förut. Alla var oerhört vänliga, och mycket nyfikna på min cykel.

I Lalitpur

Orchha 19 nov 2014

Från Bijnor har jag forsatt nästan rakt Söderöver till Meerut, Bulandshahr, Aligarh, Agra, Dholpur, Gwalior, Datia och nu senast till Orchha strax utanför Jhansi.

Det här är inte en bild på två travellertjejer som fikar.
Det är en bild påTaj Mahal från taket på mitt hotell.
Och, ja, två travellertjejer också.

Här är Taj på morgonen.

Jag har cyklat en hel del på National Highways trots att de inte är mina favoritvägar. Men på många ställen är det helt enkelt så att den State Highway som var där tidigare har graderats upp, mer eller mindre, och fått en högre status. Det är mer trafik på dessa National Highways och de är inte alls lika charmiga. Men what to do? Vintern är på väg här också och jag behöver dra mig sydvart. Vissa morgnar har det varit lite disigt och även en smula kyligt. Dock inte värre än att jag cyklar barfota i shorts och sandaler. Första timman eller så har jag haft min tunna windbreaker utanpå cykeltröjan men sen har jag svettats och den har åkt av.

Jag har haft flera fina Indienupplevelser i olika mindre städer strax efter skymning, när folk kommer ut på stan. Det ser som mest Indiskt ut när det är mörkt ute och alla butiker är upplysta.

För länge sedan var jag två gånger till Agra, där Taj Mahal ligger. Då var det en pärs att åka dit. Man måste ju se Taj, som tveklöst är världens vackraste byggnad. Men själva staden Agra har länge varit ett säte för alla slags lurendrejeri riktat mot turister. Jag har aldrig själv gått på någon luring där men jag vet åtskilliga som har. En gång blev jag inblandad i att hjälpa en ung Dansk kille att få upprättelse.

Han var ute på sin första större resa och hade då sparat länge för att ha råd. Lagom när han kom till Agra hade han riktigt fått smak på det här med att luffa runt i främmande land, och han hade väl redan börjat tänka på hur han skulle ha råd att göra om det hela. Så blev han inlurad i en juvelerarebutik i Agra och fick ett förslag han inte kunde motstå. Planen var att han skulle köpa en rejäl laddning ädelstenar där i Agra och ta med hem till Danmark. Eftersom han tog in stenarna som privata souvenirer skulle han inte behöva betala tull eller skatt. Sedan skulle en person som var knuten till försäljaren i Agra kontakta killen och köpa tillbaks ädelstenarna till ett mycket högre pris. På det sättet skulle dansken få ihop pengar till nästa resa. Han tänkte sig att på det sättet kunde han bli en nästan ständig traveller. Så han köpte stenar för det mesta av sina pengar.

Det är ju just så de flesta lurendrejerier går till. Man lockar någon stackare med att han eller hon ska kunna göra ett fantastiskt kap nästan utan ansträngning. Numera med Internet har vi ju sett alla dessa Nigeriabrev och liknande. Någon filur i Nigeria påstår sig ha en ryslig massa pengar han behöver hjälp att föra ut ur landet. Därför skickar han ett mejl till helt okända personer och lovar dem många procent av en mångmiljonförmögenhet. Man ska 'bara' uppge numret till sitt bankkonto.
Ganska snart visar det sig ha uppstått någon slags problem och den Nigerianske välgöraren behöver också få inloggningsuppgifterna till bankontot för att göra överföringen. Bluffarna använder sig helt enkelt av andra människors egen girighet för att komma över de pengar man redan har.

Den Danska killen insåg snart att den resa han just nu var ute på skulle bli svår att fullfölja med så lite kvar av sitt kapital, och ångrade sig. Han berättade för en Dansk tjej om situationen han försatt sig i. Henne hade jag också träffat och hon talade om för mig. Jag kunde då visa dom på varningen i guideboken om just denna slags. Det skulle helt enkelt aldrig dyka upp någon sådan 'person som var knuten till försäljaren i Agra'. Den unga killen skulle sitta där med en massa värdelösa fejk-stenar.

Jag fick följa med till butiken och ömsom böna och be, ömsom hota med ambassad etc. Småningom gav dom med sig att köpa tillbaks 'ädelstenarna'. Fast inte riktigt till samma pris. Dansken gjorde väl en förlust på ca 100 dollar. Men han kunde iaf fortsätta den långresa han nu var ute på, och hade väl lärt sig en läxa.

Det var knappt man kunde åka rickshaw över huvud taget i Agra utan att drivern ville att man skulle kika in i en juvelerarbutik. Sa man åt honom att man inget ville köpa tjatade han ändå och sa att han fick en peng av butiken bara man gick in. Ibland blev man erbjuden gratis resa bara man gjorde ett kort besök i en butik. Agra var ett jobbigt plejs att vara!

Men den här gången hade jag ju min egen transport och behövde ingen rickshaw. Och självmant tänkte jag ivf inte gå in i en sådan butik. Agra blev en helt annan upplevelse! Jag har bitar av en guidebok i min dator. För de allra flesta plejs jag kommer till är guideboken helt meningslös, de finns inte alls med. Men Agra är förstås ett rejält kapitel. Där hittade jag ett hotell som kunde vara lämpligt. Det ligger några hundra meter SÖ om själva Taj, i ett kluster av den slags hotell och restauranger som backpackers brukar frekventera.
Jag cyklade inte till Agra för att besöka Taj Mahal. Där hade jag redan varit länge sedan. Agra låg helt enkelt längs vägen jag skulle. Men när jag nu ändå kommer till sådan ort där många Indienfarare åker, då ser jag fram emot lite variation i mat och godis.

Kamal Hotel var ett billigt och bra hak att bo på. Från restaurangen på taket hade man en juste utsikt över Taj. Och i kvarteren runtomkring var fantastiskt läckert att flanera på kvällen. Riktigt som i en helt annan värld, eller i vart fall en annan tid.

Tyvärr har jag inga bilder från gatulivet i Agra. Det kändes inte som rätt läge att ta upp mobilen och plåta bara sådär när jag nu var i en annan dimension liksom. Du får åka dit själv och se!

Men här är lite bilder från Dholpur istället.

I Dholpur

Dholpur ja. Till min förvåning ligger det i Rajastan. Jag skulle aldrig gissat att Rajastan sträcker sig så långt Österut, men tydligen så.
När jag cyklade in i stan stannade jag för att kolla i min smartphone vart jag kunde hitta ett hotell. Då dök de här hjälpsamma tjejerna upp. Inte bara kunde de förklara var det finns hotell, de guidade mig hela vägen dit. Det är sällan Indiska flickor/kvinnor alls törs prata med utländska män. Men de här tjejerna tänkte tydligen inte låta sig hållas tillbaka av några dammiga idéer. Det ger mig gott hopp om Indiens framtid när jag råkar på sådana flickor/kvinnor i Indien!

Hjäpsamma tonårsflickor i Dholpur

När jag cyklade ut från Dholpur nästa morgon såg jag det här fina huset.

Jag vet inte alls vad huset fyller för funktion. Men fint är det.

Klocktorn i Dholpur. 'The English liked building clock towers', sa en Indier till mig. Jag förmodar Britterna ville lära Indierna komma i tid till jobbet.

Från Dholpur till Gwalior alltså. Jag hade faktiskt lite svårt att hitta hotell till rimligt pris i Gwalior. Ett plejs hade rum för 1500 Rupees. Men erfarenheten säger mig att rum som kostar över 1000 Rs också måste lägga på en lyxskatt, så de 1500 raskt blir 1800.
Efter flera misslyckade försök fick jag hjälp av en rickshaw driver. Han kände till ett hak med rum för 500, och så ville han själv ha 10 Rs för att guida mig dit. OK, jag var trött på att leta.

Första rummet de visade mig var riktigt kass så jag accepterade att betala 600 Rs för ett lite bättre. Det var inget över sig det heller, men OK för en natt.

Sedan skulle jag egentligen till Orchha. Men det var över 120 km dit så jag ville gärna knipa av dagen i Datia. Strax innan jag kom dit hade jag sett en skylt längs vägen om någon slags 'Tourist Motel', och tänkte kolla det. Skulle ju bara vara över natten.
Det såg onödigt flott ut och skulle kosta 1990 Rs. Så jag fortsatte in i stan. Jag körde på Google Maps men hittade aldrig det hotell GMap hade på sin karta. Frågade några rickshaw drivers som inget visste annat än det dyra motellet. En ful Indier, som kanske var passagerare till en rickshaw, skrattade rått åt mig när jag sa att motellet var för dyrt. Jag hade nästan gett upp och börjat ställa in mig på att fortsätta de 35 kilometrarna som var kvar till Jhansi. Men då var klockan redan tre och jag rätt trött.
Jag var i stort sett på väg ut från stan när jag händelsevis fick syn på Sangeeta Hotel. Ett enkelt men välskött pang helt i min smak. Mycket vänlig manager och personal. Jag fick ta in min cykel på rummet, just som jag gärna vill. Stort rum f ö. 800 Rs.

Sen var det bara 47 km kvar till Orchha. Hade tänkt mig luncha i Jhansi men hittade inget intressant när jag cyklade genom stan. Kom rätt hungrig till Orchha vid lunchtid. Käkade lite först på en restaurang jag kände igen från förra gången jag var här.

Sökte sedan efter ett bra guest house jag hade flyttat till efter att ha frusit lite i det första jag bodde på för tre år sedan. Det verkade vara nedlagt. Cyklade omkring lite och hittade så det rara Temple View Guest House. Här har jag ett enkelt men OK rum för 300 Rs. Det finns bra varmvatten i duschen och jag kan ha min cykel nere på innergården. Det är ett riktigt guldhak det här. Av och till tar managern en runda och ropar ut en fråga om någon vill ha chai. När jag ville betala mitt chai sa han att det var 'complimentary', dvs ingår. Fantastiskt!

Apmamma med unge på väg att klättra in till restaurangen där jag äter lunch. Jag tror inte alls att apisarna har ordnat det där med pappans skyldighet att passa ungarna. Förmodligen städar han inte hemma heller! Här är något för feministerna att ta tag i, eller i vart fall hitta någon man att skylla alltihop på.

'Jentes Beauty Parlour' i Orchha,

Orchha Palace

Bijnor 7 nov 2014.

(Jag skrev den här lilla snutten för snart två veckor sedan. Trodde jag hade postat den också då.)

Från Dehra Dun cyklade jag rätt igenom Rishikesh och fortsatte ca 10 km upp längs Ganges, till Laxman Juhla. Det är en mycket mindre ort, och inte alls lika knökfull med turister som Rishikesh. Men riktigt nice place. Det ligger en annan ort tvärs över floden, och det finns en hängbro emellan.

Liten butik i Laxman Juhla

Jag vet inte vad byn heter på andra sidan Ganges 

Det finns mycket 'vanliga turister' i Indien numera. Här är några på 'rafting'.

Laxman Juhla har flera tempel och visst kommer det en del Ganges-turister dit också. Mest Indier men också en del västerlänningar. Det finns framför allt många Israeler där. Vilket i vanlig ordning tyder på att det är ganska måttliga priser i Laxman Juhla.

Jag var i ordentligt behov av flera vilodagar, och också att tvätta i stort sett hela min garderob. Stannade därför hela fyra nätter.

Jag hörde ödesmatchen för Hammarby i direktsändning över Internet.
När det blev klart att Bajen gick upp i Allsvenskan igen firade jag med en sticker i takfläkten,

En svensk tjej jag känner hade varit här på Yogakurs. Hon tipsade om det här fiket.

Egentligen hade jag tänkt fortsätta uppför Ganges till Devaprayag, Srinagar, Rudraprayag och Gwaldam för att slutligen komma till Almora. Men så fick jag höra av managern på mitt guest house att vägen upp dit var i särskilt dåligt skick. Monsunen den här sommaren var tydligen ovanligt kraftig och det har varit flera jordskred mm. Managern hade kört bil en bit i riktning Devaprayag och avrådde bestämt från att cykla där just nu.

Så jag lade mina planer för den där sträckan på is, igen. Ville ju cyklat där förra året, men då tyckte jag det var för kallt. Next time!

När jag cyklade ut från Laxman Juhla hade det gått ett jordskred över vägen.

Sedan såg jag den här kamuflerade kon.

Och så träffade jag en Japansk cyklist på väg till Nepal.

Istället drog jag ned för backen till Hardwar i går. Och i dag har jag cyklat 88 km till Bijnor.