Kanske har jag skrivit om det här förut. I vart fall har jag tänkt på det tidigare, när jag var i SydostAsien för ett par år sedan. Alltså idén om ostasiater som någon slags ohyra utan goda egenskaper. Det bottnar säkert i Amerikansk krigspropaganda från 2:a världskriget och Koreakriget. Inte för att jag har tuggat i mig det med hull och hår, men vissa spår har det satt. Efter en tid i Thailand och Laos kan man inte annat än skämmas. Mer civiliserade, vänliga, godhjärtade och ärliga människor är svårt tänka sig.
Oftast är det inte krämarens vänlighet när han hoppas att man ska spendera pengar, utan alldeles äkta vänlighet och hjälpsamhet. En kollega till mig som är gift med en Thailändska sa en gång att man ska inte göra misstaget tro att det är underdånighet. De ser inte särskilt upp till oss. Utan det är snarare en Buddhistsik vänlighet. De vet att de själv mår bättre av att vara vänliga.
"Theft is not a problem among the Lao", säger min guidebok. Det verkar vara så. Trots att många är rejält fattiga stjäl dom inget, varken av varandra eller av oss som alldeles uppenbart har mer än vi behöver.
Hittills har jag sett en tiggare i Laos. I Nam Tha stod en kväll en kvinna tyst med knäppta händer utanför restaurangen där jag åt. En turist såg till lämna en del orörd mat kvar när han ätit färdigt. När han gick plockade tanten åt sig resterna i en liten plastpåse och stoppade ner i fickan. Hon stod kvar en stund men pockade aldrig mot någon. Jag gillar inte när folk kommer och tigger vid restauranger och brukar aldrig ge något när det händer, i Indien eller Nepal. Men den här kvinnan var tydligen i nöd och jag tänkte att jag skulle sticka till henne typ en svensk femma när jag gick därifrån. Men då hade hon försvunnit och jag såg henne inte igen.
Utöver henne har jag inte sett någon tigga ö h t. Det kommer ju tanter rätt ofta, från någon av de många olika eftersatta stammar som finns här, och vill sälja olika handarbeten de gjort, smycken, små väskor och likn. Men jag är på cykeltur och vill inte dra på mig annat än saker jag har direkt användning för.
Sista kvällen i Nam Tha satt det ett sällskap från Frankrike runt ett bord framför mig, tre unga män och en kvinna. Hon nappade på tanternas prylar och köpte först en huvudbonad, sen en slags tribal broderad jacka och så några smycken.
Hon var charmig och trevlig mot tanterna. Hon provade och prutade, skrattade och kramade om tanterna. Jag såg att de tyckte mycket om varandra och fick fina minnen allihop av mötet. Det värmde in i själen och jag tänkte på hur många liknande möten jag själv haft nöjet uppleva i Indien. Vi måste ju lämna efter oss lite sånt också. Det duger inte att bara vi ska vara nöjda med vårt besök.
Oftast är det inte krämarens vänlighet när han hoppas att man ska spendera pengar, utan alldeles äkta vänlighet och hjälpsamhet. En kollega till mig som är gift med en Thailändska sa en gång att man ska inte göra misstaget tro att det är underdånighet. De ser inte särskilt upp till oss. Utan det är snarare en Buddhistsik vänlighet. De vet att de själv mår bättre av att vara vänliga.
"Theft is not a problem among the Lao", säger min guidebok. Det verkar vara så. Trots att många är rejält fattiga stjäl dom inget, varken av varandra eller av oss som alldeles uppenbart har mer än vi behöver.
Hittills har jag sett en tiggare i Laos. I Nam Tha stod en kväll en kvinna tyst med knäppta händer utanför restaurangen där jag åt. En turist såg till lämna en del orörd mat kvar när han ätit färdigt. När han gick plockade tanten åt sig resterna i en liten plastpåse och stoppade ner i fickan. Hon stod kvar en stund men pockade aldrig mot någon. Jag gillar inte när folk kommer och tigger vid restauranger och brukar aldrig ge något när det händer, i Indien eller Nepal. Men den här kvinnan var tydligen i nöd och jag tänkte att jag skulle sticka till henne typ en svensk femma när jag gick därifrån. Men då hade hon försvunnit och jag såg henne inte igen.
Utöver henne har jag inte sett någon tigga ö h t. Det kommer ju tanter rätt ofta, från någon av de många olika eftersatta stammar som finns här, och vill sälja olika handarbeten de gjort, smycken, små väskor och likn. Men jag är på cykeltur och vill inte dra på mig annat än saker jag har direkt användning för.
Sista kvällen i Nam Tha satt det ett sällskap från Frankrike runt ett bord framför mig, tre unga män och en kvinna. Hon nappade på tanternas prylar och köpte först en huvudbonad, sen en slags tribal broderad jacka och så några smycken.
Hon var charmig och trevlig mot tanterna. Hon provade och prutade, skrattade och kramade om tanterna. Jag såg att de tyckte mycket om varandra och fick fina minnen allihop av mötet. Det värmde in i själen och jag tänkte på hur många liknande möten jag själv haft nöjet uppleva i Indien. Vi måste ju lämna efter oss lite sånt också. Det duger inte att bara vi ska vara nöjda med vårt besök.
No comments:
Post a Comment