Om småstäder och bonnhålor.
Jag cyklade upp till Muang Sing och tillbringade en natt där. Det måste vara en av de mest händelselösa place jag varit i.
Säkert ett antal hundra invånare, kanske över tusen, men där hände i stort sett inget alls ute i offentligheten. På morgonen har de en marknad dit det kommer nasare från ett antal olika hilltribes och säljer sina grejor. Men bortsett det pågick inte ett smack man kunde se. På kvällen vandrade en del olyckliga satar upp och ner längs den enda bygatan, men där hände alltså nada, inte ens gatublysning. Jag tyckte rätt synd om ungdomarna som bodde där. Enligt ryktet har de ett problem med droger där, opium, och det förvånar mig inte. En del unga grabbar hade lagt sig till med modern frilla, typ spret, men de verkade inte ha roligare för det.
I går jonnade jag tillbaks till Nam Tha, en avsevärt större ort där travellers och turister är ett tydligt inslag. Framåt skymningen igår såg jag några småtjejer som cyklade omkring här, tre stycken på en trampcykel. De skrattade nästan hysteriskt åt hur roligt de hade på cykeln, och jag tänkte att de skulle vara glada bo här istället för en liten dötrist by. Nam Tha är en väldigt trevlig och prydlig liten stad. Marknaden här är också jättefin och det finns många fina hus, både i gammal traditionell Lao-stil och en modernare variant som ser mycket Lao ut, men också lite Fransk kolonial.
Nu tar jag en vilodag här. Har insett att det räcker med tre dagar cyklande innan jag behöver vila en dag. Det blev fem innan denna lediga dag, och det är för mycket.
I morse kom Kary och Shane, från San Fransisco, här förbi. Jag träffade dom i Tha Ton, och sen igen i Mae Salong, jättetrevliga. De hade haft vilodag här i går och skulle nu ge sig iväg i riktning mot Udomxai. Det är drygt 110 km dit, och vi vet inte hur mycket backar. Kanske hittar de något place halvvägs för en natt. I morgon ska jag vidare mot samma håll. Nu vänder jag alltså söderut mot Luang Prabang. Räknar med tre dagar dit.
Lasse
No comments:
Post a Comment