Hurra Annika är hemma

Nu löser det sig nog med finanskris, klimatproblem och Wanja, Annika Östberg kommer till vår räddning!
Om Mona hade varit statsminister så hade hon säkert mött på flygplatsen med kram och blommor.

Cykelsolbränna

Jag bytte till sandaler direkt jag kom fram till Bangkok och sen hade jag aldrig andra skor på mig förrän jag landade på Arlanda. 7 - 8 timmar på cykeln varje dag ute i solen gav mig en besynnerlig solbränna. Jättebruna armar och ben, men helt vit på kroppen. Fötterna blev såhär konstiga.

OBS, dom är nytvättade!

PS, jag kom hem i onsdags. Hade tänkt åka lite grillor, men nu är det lappmögel över hela länet.

Om att lämna Laos, igen.

Jag tänkte det skulle vara enklare den här gången. Dels har jag gjort Laos mer grundligt, varit runt mer och sett mycket mer än förra gången. Dels för att nu skulle jag till Thailand och inte det aggressiva Vietnam. Men det var precis som att Laos greppade sig fast hårt och hon var så där otroligt söt som bara Laos kan vara.

Från Vientiane cyklade jag lite fel till Friendship Bridge och kom ut på rena bystan. Där var rätt mycket folk, ungar och ungdomar inte minst. Det var ett ivrigt vinkande och hejande. Landskapet är också väldigt inbjudande, Isan typ.
"It will take time and effort to explore, and a lifetime to forget", skriver Lonely Planet.

Nu är jag i Nankhong, på Thailändska sidan av Mekong. Sitter och glor ut över floden till Laos på andra sidan, längtar tillbaks. Inte så där desperat som från Vietnam när man bara vill rusa över gränsen och be om att bli insläppt igen. Utan mer som en plan att snart komma tillbaks. Jag vill verkligen komma till södra delarna av landet, Four Thousand Islands inte minst. Det sägs likna Polynesien trots att det utspelar sig i ett floddelta.

Jag vill också se Isan i nordöstra Thailand, där jag iofs är nu. Men just nu måste jag ta mig till Bkk och få slutligt klart med hur det blir med min hemresa. Jag försöker boka om till att resa den 11 mars, skridskoläget är tydligen riktigt bra. Men SAS säger att min biljett inte är ombokningsbar.

Det är också för varmt att cykla nu. Sista två dagarna in mot Vientiane var gräsligt hett. Allra sista dagen jonnade jag 95 km och svettades som en gris. Men det känns också snopet på något sätt att cykelturen skulla vara slut. Sorgligt, som när en trek tar slut. Särskilt om det blir abrupt, som med en flight från Tumlingtar. Innan jag riktigt fattat det sitter jag där och slänger grejor jag sparat på och som känts så bra att ha.

Anyway, jag har cyklat 1844 km på 30 cykeldagar, över 60 km i snitt per dag. Inte illa alls!

Jag vill göra fler cykelturer. Men jag vill också gärna komma tillbaks på motorcykel, ha mer grejor med mig. Mer jag kan ge bort, mer verktyg och cykelreservdelar som jag kan använda till att reparera ungarnas trasiga cyklar med.
Jag hade köpt en cykeltuta i Thailand, en sådan där gummibläran ser ut som ett djurhuvud. Sen köpte jag en mer riktig som jag monterade på min hoj. Så jag hade kvar Tigertutan. Förra veckan stannade jag för en nudelsoppa till lunch på ett jättelitet hak. Där var en flicka och en barncykel. Jag monterade på tutan och såg först sen att det var punka på cykeln. Jag hade visserligen ett reparationskit för en färsk punka. Men den här hojen hade nog cyklats en del även efter slangen senast haft luft. Det hade behövts en ny slang i barnstorlek, och det hade jag ingen.

Så jag måste tillbaks!


Sweet kids

Småflickorna i Laos

Mor o dotter.

Alltid mor och dotter, aldrig mor o son. Flickorna får lära sig ta ansvar från väldigt unga år. Redan i femårsåldern är det flickan som kånkar omkring på sina småsyskon, och som tycks ta ett stort ansvar för de minsta. Om en unge börjar yla kommer deras lilla storasyster rusande med tröst. Flickorna bär ved, flickorna hämtar vatten. Flera gånger har jag mött ett sällskap på 3 - 4 flickor i sjuårsåldern som bär en bambustång över ena axeln och en spann vatten i varje ände.

När jag kommer cyklande skiftar de runt sina händer så att de kan vinka rart och med ett soligt leende önska mig Sabaidee!

Döttrarna är alltid vid mammas sida, om hon tvättar, lagar mat eller tillverkar en sopkvast. Pojkarna då, ja de kanske är med farsan på ställen jag inte ser. Men jag ser många grabbar som spelar fotboll, klättrar i träd, och jagar varandra i olika lekar.


Mor o dotter

Senare träffade jag den vackra och otroligt charmiga Melanie från Schweiz. Hon är här för femte gången och är helt förälskad i Laos. Nu har hon startat ett alldeles eget projekt för att borra en 100 meter djup brunn åt folk som av någon underlig anledning bosatt sig i ett område där det inte finns vatten lättillgängligt. I generationer har flickorna fått gå 7 km till en vattenkälla och bära, bära.

Egentligen borde man säga, strunt i brunnen, flytta hela byn i stället. Men nu har Melanie satt sig i backen på att samla in pengar till en brunn. Hon kommer säkert lyckas också. Det där leendet kan flytta berg.

Anyway, hon sa att pojkarna jobbar jättehårt dom också. Ute på fälten med farsan. Tydligen är 80% av Laoerna jordbrukare.

Luang Prabang, och längs vägen

Laung Prabang måste vara en av världens vackraste städer. Det ligger vid Mekong och har tidigare varit huvudstad i Laos. Det finns otroligt vackra hus här. Numera är hela staden världsarv.








Grym profil

Det här är profilen för första dagen av cyklingen söderut från Luang Prabang, till Kiu Kachan. Start på 325 m ö h, över en liten backe, sedan upp 700 meter, och så en ljuvlig nerförbacke där jag satte hastightesrekord för den här turen, 68 km/t. Och sen upp över 1000 meter till drygt 1400. Gissa om jag var nöjd när jag kom fram. Drygt 8 tim i sadeln och bara 37 minuters stopp, ingen lunch att få.

Middagen smakade desto bättre, och ölarna satt fint!

Lasse

Tubing i Viang Vieng

När man sitter i en innerslang och glider nerför en långsam flod genom himmelsk natur, så dyker helt plötsligt upp en gigantisk vattenrutschbana. Här finns en BeerLao bar. Över det hela ljuder tung punkrock ur en fin anläggning. Bra ljud, rejäl volym och skitbra punk.


Helt bisarrt, och samtidigt såinihelvete läckert.

Här i Vang Vieng är det härligt se hur ungarna är och leker i vattnet i timmar varje dag. Längs tubefloden liggar några byar och det finns bambubro över till andra sidan. Där är det jämt ungar som stojar och hoppar i vattnet. Floden är en så naturlig del av deras miljö att de tycks väldigt hemtama i den. Jag tror också det är nyttigt på alla sätt för ungarna att leka i floden. De ser infernaliskt lyckliga ut.


Bamboo Bridges.

Lasse

Fler bilder

Baa sai sin, dvs nudelsoppa utan kött


Morning mist


Liten landsby


Karstberg


Tvätt i floden


Mot Luang Prabang

Om gulingar

Kanske har jag skrivit om det här förut. I vart fall har jag tänkt på det tidigare, när jag var i SydostAsien för ett par år sedan. Alltså idén om ostasiater som någon slags ohyra utan goda egenskaper. Det bottnar säkert i Amerikansk krigspropaganda från 2:a världskriget och Koreakriget. Inte för att jag har tuggat i mig det med hull och hår, men vissa spår har det satt. Efter en tid i Thailand och Laos kan man inte annat än skämmas. Mer civiliserade, vänliga, godhjärtade och ärliga människor är svårt tänka sig.
Oftast är det inte krämarens vänlighet när han hoppas att man ska spendera pengar, utan alldeles äkta vänlighet och hjälpsamhet. En kollega till mig som är gift med en Thailändska sa en gång att man ska inte göra misstaget tro att det är underdånighet. De ser inte särskilt upp till oss. Utan det är snarare en Buddhistsik vänlighet. De vet att de själv mår bättre av att vara vänliga.
"Theft is not a problem among the Lao", säger min guidebok. Det verkar vara så. Trots att många är rejält fattiga stjäl dom inget, varken av varandra eller av oss som alldeles uppenbart har mer än vi behöver.
Hittills har jag sett en tiggare i Laos. I Nam Tha stod en kväll en kvinna tyst med knäppta händer utanför restaurangen där jag åt. En turist såg till lämna en del orörd mat kvar när han ätit färdigt. När han gick plockade tanten åt sig resterna i en liten plastpåse och stoppade ner i fickan. Hon stod kvar en stund men pockade aldrig mot någon. Jag gillar inte när folk kommer och tigger vid restauranger och brukar aldrig ge något när det händer, i Indien eller Nepal. Men den här kvinnan var tydligen i nöd och jag tänkte att jag skulle sticka till henne typ en svensk femma när jag gick därifrån. Men då hade hon försvunnit och jag såg henne inte igen.
Utöver henne har jag inte sett någon tigga ö h t. Det kommer ju tanter rätt ofta, från någon av de många olika eftersatta stammar som finns här, och vill sälja olika handarbeten de gjort, smycken, små väskor och likn. Men jag är på cykeltur och vill inte dra på mig annat än saker jag har direkt användning för.
Sista kvällen i Nam Tha satt det ett sällskap från Frankrike runt ett bord framför mig, tre unga män och en kvinna. Hon nappade på tanternas prylar och köpte först en huvudbonad, sen en slags tribal broderad jacka och så några smycken.
Hon var charmig och trevlig mot tanterna. Hon provade och prutade, skrattade och kramade om tanterna. Jag såg att de tyckte mycket om varandra och fick fina minnen allihop av mötet. Det värmde in i själen och jag tänkte på hur många liknande möten jag själv haft nöjet uppleva i Indien. Vi måste ju lämna efter oss lite sånt också. Det duger inte att bara vi ska vara nöjda med vårt besök.

115 km

I går cyklade jag 115 km Nam Tha - Udomxai. Första tredjedelen var bra väg men sen skiftade det till minst en generation äldre. Asfalterad visserligen men gammal och sliten asfalt. Av och till var det sträckor där hela asfalten var borta och längs hela sträckan dök det upp stora potholes och bulor. Mest irriterande var det i nerförbackar då jag ville åka rätt fort men inte tordes.

Jag startade tidigt, redan kl 8, men var ändå inte framme förrän just när det började skymma, 1830. Tio timmar i sadeln tog ut sin rätt. Det var mycket vackert mestadels och särskilt de sista 3 timmarna när vägen gick uppe på en ridge. Ibland med utsikt över en vacker dal åt väster och ibland lika vackert åt andra hållet. Jag kom igenom flera mycket vackra byar i sen eftermiddagssol, som gör så fina färger. Det var rart se människor stå och tvätta sig ute vid en vattenpump eller någon naturlig källa.

I morse var mina lår stela och de ville inte ge sig ut på en ny lång dag över flera rejäla backar. Så jag kvistade in om busstation och si de hade en buss till Pak Mong redan en timma senare. Inga problem att ta med cykeln heller. Jag skruvade av tramporna och lossade styret, sen hivade vi upp den på taket och åkte iväg. Det var en minibuss med ungefär dubbelt så många människor i som vi skulle haft i Europa. Men stämningen var god och redan halv ett kom jag fram hit.

Det här är en väldigt liten by, mest bara en vägkorsning. Men det finns tre guest houses och några restauranger. Jag verkar vara den enda västerlänningen.

Bonnhålor

Långt kvar


Ny fin väg



Mae Sai. Thailand till vänster och Burma på andra sidan


By längs vägen


Lao kids

Om småstäder och bonnhålor.

Jag cyklade upp till Muang Sing och tillbringade en natt där. Det måste vara en av de mest händelselösa place jag varit i.

Säkert ett antal hundra invånare, kanske över tusen, men där hände i stort sett inget alls ute i offentligheten. På morgonen har de en marknad dit det kommer nasare från ett antal olika hilltribes och säljer sina grejor. Men bortsett det pågick inte ett smack man kunde se. På kvällen vandrade en del olyckliga satar upp och ner längs den enda bygatan, men där hände alltså nada, inte ens gatublysning. Jag tyckte rätt synd om ungdomarna som bodde där. Enligt ryktet har de ett problem med droger där, opium, och det förvånar mig inte. En del unga grabbar hade lagt sig till med modern frilla, typ spret, men de verkade inte ha roligare för det.

I går jonnade jag tillbaks till Nam Tha, en avsevärt större ort där travellers och turister är ett tydligt inslag. Framåt skymningen igår såg jag några småtjejer som cyklade omkring här, tre stycken på en trampcykel. De skrattade nästan hysteriskt åt hur roligt de hade på cykeln, och jag tänkte att de skulle vara glada bo här istället för en liten dötrist by. Nam Tha är en väldigt trevlig och prydlig liten stad. Marknaden här är också jättefin och det finns många fina hus, både i gammal traditionell Lao-stil och en modernare variant som ser mycket Lao ut, men också lite Fransk kolonial.

Nu tar jag en vilodag här. Har insett att det räcker med tre dagar cyklande innan jag behöver vila en dag. Det blev fem innan denna lediga dag, och det är för mycket.

I morse kom Kary och Shane, från San Fransisco, här förbi. Jag träffade dom i Tha Ton, och sen igen i Mae Salong, jättetrevliga. De hade haft vilodag här i går och skulle nu ge sig iväg i riktning mot Udomxai. Det är drygt 110 km dit, och vi vet inte hur mycket backar. Kanske hittar de något place halvvägs för en natt. I morgon ska jag vidare mot samma håll. Nu vänder jag alltså söderut mot Luang Prabang. Räknar med tre dagar dit.

Lasse

Louang Nam Tha

I dag har jag cyklat drygt 60 km till Louang Nam Tha. Det har varit finaste dagen hittills. Fantastiskt vacker natur och mycket rara ungar som vinkar och ropar Good Bye och Sabaidee. Soft cykling också, bara ett par mindre backar.
Det här är en lite större stad, drygt 15 000 invånare. Här finns ett antal Guest Houses och rätt mycket travellers. Härifrån finns flera trekkingturer man kan göra, men jag nöjer mig med cyklingen.
F ö har jag tappat kontakten med det Thailändska telefonnätet och kan alltså inte få eller skicka SMS. Det dröjer nog ett tag innan jag kommer åter så nära att det funkar, kanske neråt Vientiane.

Landsbygden i Laos

Alltså, landsbygden i Laos kan jag inte låta bli tänka är lite som en kombination av Thailand, Indien och Afrika. Thailand för att folket här ser rätt mycket ut som Thai, och byggnadsstilen också, som Thailändsk landsbygd. De få hårdvaror som finns här kommer i stor utsträckning från Thailand.
Indien för att det är mest bara där, och i Nepal iofs, som jag bott så enkelt, läs primitivt, men ändå helt funktionellt. Afrika för att det är riktigt fattigt här, absolut inte misär, men de flesta har inga pengar och hela den ekonomiska aktiviteten är mycket låg.

Det är ju skönt slippa ett ständigt pushande för att man ska köpa det ena och andra, men det är förunderligt låg ambition att försöka tjäna en peng till.

I morse bad jag om frukost i Don Chai.
-Coffee? undrade tanten,
-visst sa jag, och bread. Nej hon hade inget bread. Men där är ju sa jag och pekade på en limpa uppskivat vitt bröd i platspåse. OK sa hon och undrade om jag ville ha ägg till, javisst ägg vill jag ha, och kaffe. En holländare som bodde i rummet jämte, är här på en "Gibbon experience". Det lär ska vara enda platsen på mainland Asia som det finns Gibbon-apor, annars bara på Borneo. Tanten undrade om han också ville ha kaffe, nej han ville ha te.
Ville han ha ägg?, nej tack. Vi fick vårt kaffe och te, och en stund senare mina toast med scrambled egg. Efter en stund gick han och undrade om han också fick toast, nej, var det enda svaret.
Hon hade en hel butik med grejor som han säkert hade köpt ett eller annat för att komplettera sin tefrukost med, men inte ett försök eller förslag.

Nu är jag i Viang Poukha, en något större bonnhåla. Här bor jag på ett fint guest house som omnämns i Lonely Planets bok som det tystaste placet här, det ligger ensamt 7-800 meter in på en dammig smal väg. Andra guest house har tillhörande karaoke bar. Jag har en rar bungalow med terass ut mot en liten bäck. Det finns väl 5 - 6 bungar här. Jag duschade och knoppade en timma. Sen gick jag och frågade efter om man kunde få en kopp kaffe. Snubben bara pekade i riktning mot byn. En kopp kaffe kostar som 25% av en bunge. Varför i helskotta har han inte det till försäljning?

Nu har jag varit inne i byn och ätit middag, fisk och sticky rice, BeerLao. Utanför sina hus sitter människor runt en liten brasa av pinnar. De flesta har ingen el, och för de som har handlar det om ett par timmar efter skymningen. Det känns också lite Afrika för mig. Folk sitter ute och pratar runt elden.

Laos

Tjena,
Korsade Mekong i morse över till det rara Laos. Tar en vilodag i Huay Xai och försöker få till en tidig start i morgon mot Nam Tha.
I Mae Salong åt jag hårda karameller med sån intensitet att jag bet av en kindtand, eller lite iaf.
När jag kom till Mae Sai var det lördag och jag trodde inte det gick att hitta en vettig tandläkare. Men jodå, lördag kväll var jag på en fin tandläkarpraktik och fick fixat till en fin plomb. Helt modernt och fint, 110 sek.
Thailand har varit grymt bra på all sätt. Inte farligt dyrt och otroligt vänliga människor. Det var säkert inte sista besöket i Norra Thailand!
Nu har jag blivit multimillionär sedan jag växlat in mina Baht till Kip.

I opiumland

Life on the road is good!
Det var riktigt grymma backar från Tha Ton till Mae Salong! Uppför gick jag flera timmar och pushade biken. Nerför var asläbbigt.
Det här är riktigt mitt i Golden Triangle och fram till de byggde väg hit på 80-talet var det bara opium som odlades här. Nu har de skiftat till att odla te och majs. Riktigt intressant område med mycket hill tribes. Billigt, bra och god mat.

Befolkningen är Lisu, Hmong, Akka m fl. Det här ska vara den mest Kinaliknande staden i hela Thailand.

Hoj vad det går

The force is with me.
Alltså man ska väl egentligen inte utmana med att säga så, men jag kan inte undanhålla dig att det går djäkligt bra. Jag är oerhört nöjd med mitt tilltag att göra den här cykelturen.
Thailändarna är fantastiskt vänliga och hjälpsamma. Jag tar en helt annan väg än den GPS:en föreslår. Asfalten tar slut och lite senare även själva vägen. Jag är ute och cyklar på en bonnväg med bara två hjulspår och grässträng i mitten, börjar undra hur det ska gå.
Då hittar jag ett enkelt hus med en gammal tant. Slår i mitt lexikon och hittar ordet för elefant. Tanten säger att det är helt rätt, bara rakt fram och sen till vänster.
Där ligger ett stort modernt jordbruk, en riktig "station". Jag frågar igen och får vidare direktiv. Efter en stund kommer en kille därifrån ikapp mig på motorcykel och säger att här ska du vänster och sen nästa höger. Jag har haft flera sådana där som kör ikapp mig och säger följ efter mig bara ...
I Lampang bodde jag så rart som man bara kan, på Riverside Guest House. Där tog ett par fantastiskt söta kanadensiskor från Montreal upp konversation. Vi tillbringade kvällen ihop. De bjöd på whisky och cola. Vi var på middag på Riverside Restaurant.
Än en gång gläds jag att bli accepterad som en senior traveller, inte alls hottaste snubben i stan, men ändå som en av dom. Sen försökte de övertala mig att stanna en dag till, följa med dem till hot springs och bada.
På elefantstationen gick det iofs inte lika bra. Jag hade hoppats komma med på en tredagars elefantskötarkurs. Lars Albinsson, Mahout, hade jag tänkte det skulle stå i telefonkatalogen. Men så blev det inte, i vart fall inte denna gången. De verkade inte alls vara vana vid snubbar som bara droppar in. Man ska boka i förväg och komma på schema. Kanske nästa gång.
Så jag fick kvista vidare, till Lamphun. Det blev 90 km i sadeln i dag, inklusive en grym backe när det var som allra varmast. Jag cyklade på allt jag orkade och var ändå nere i 7 knyck. Sista biten gick jag. Men sen blev det nerför och dryga 50 bloss under lätt broms.
Jag var rätt nöjd när jag kom fram hit. Hade trott jag skulle bli tvungen ta in på Holiday Inn, ingen äkta men ändå. Men sen hittade jag faktiskt en skylt med romerska bokstäver och bor nu fint på Lamphun Mansion Inn. Duschade och knoppade en stund. Har just varit ute på middag i närheten. Mör i benen och öm i arslet men mycket nöjd med min dag.
............
Nu har jag kommit fram till Chiang Mai. Det kändes riktigt bra att anlända på cykel söderifrån. Visst har jag fuskat lite med tåg och buss, men ändå loggat 436 km på min mätare.
Jäklar så mycket faranger det är här!

I Lampang

Thailand är ju bra alltså. Många ställen är väl inte alltid så charmiga, men av och till hamnar jag på rent ljuvliga place. Förra natten sov jag i Si Chantalai, det var inte mycket att ha, men med hjälp av min GPS hittade jag iaf ett OK place att knoppa. Juste mat fick jag också. Där var en äldre Thailändsk man, en gäst, som pratade bra engelska. Han kom och undrade om han kunde hjälpa mig med något. Jag frågade hur långt det var till Lampang och om jag kunde räkna med att hitta något ställe halvvägs att övernatta. Han sa att jag borde cykla till Uttaradit och ta tåg eller buss därifran. Det var inte precis den riktningen jag ville. Jag strävade nordväst, mot Chiang Mai, och Uttaradit skulle vara nordost. Senare när jag gick hemåt kom en Aussie på moppe och stoppade till. Han var bosatt i trakten, gift med en Thailändska. Han sa samma sak, att om jag fortsatte nordväst skulle jag hamna mitt i nowhere.
Så i morse cyklade jag till Uttaradit. Hade väl tänkt mig övernatta där. Men jag var framme redan kl 12 så jag letade upp tågstationen. Det fanns bara två tåg om dagen som jag kunde ta cykeln på. Ett 2230, som skulle landa mig i Lampang 0230, och det andra avgår 0610 på morgonen. Så jag letade upp busstationen och fick skruva av trampor och framhjul, men sen åka med en buss till Lampang. Framme här kl 17.
Det här är en helt underbar liten stad! Allt är så välordnat, näpet och rent att det knappt känns verkligt. Jag bor suveränt på Riverside Guest House som är byggt helt i teak. Det ligger förstås alldeles vid floden och har härliga uteområden med orkideer och Bougainvilla. Plötsligt känns Chiang Mai inte så viktigt och jag tar nog ett par dagar här och vilar min ömma rumpa.
Det har gått förvånansvärt smärtfritt (nåja, rumpan undantagen då), att cykla. Hojen är helt klart bra och jag har cyklat över 60 km två dagar utan att vara slutkörd. Kunde nog gjort 70 eller 80 också om det behövts. Men då har det förstås varit nära nog helt platt. Skåne skulle kallas kuperat i jämförelse. Vägen hit idag var betydligt backigare och jag var nöjd avverka den i buss.

I Sukothai

Efter påstötning från flera vänner köpte jag en hjälm i Bangkok. Förvånasvärt nog hittade jag en som passade också, så den har jag använt hela dagarna, utom just nu när jag bara är på en liten utflykt. Köpte också en scarf som jag har under för att skydda kaltoppen.

Är nu i Old Sukothai, ett world heritage place, med mycket ruiner från längesedan när det här placet faktiskt var huvudstad i Thailand.

I går cyklade jag 62 km utan andra problem än öm i arslet.

--
Lars
lars.traveller@gmail.com

-

I morgon börjar det på riktigt

Resan har [nästan] börjat.
I går cyklade jag till Hualamphong Railway Station i Bkk och tog tåget till Ayutthaya. Först gick det hyggligt att cykla och bilisterna visade fin hänsyn. Men sen när jag kom in i Chinatown blev filerna smalare och trafiken tätare. Det fanns ingen plats alls för en cyklist, så jag gick nog halva vägen på trottoaren.
Hur som helst, fram kom jag och det var inga problem ta med hojen på tåget. Min biljett kostade bara 15 baht, men de tog 100 för cykeln. Undrar om det inte var en luring där.
Det är ett riktigt mjölktåg som skramlar fram på smalt spår oftast i 20 - 30 km/tim. Efter ca 1:45 var jag iaf här. Samtidigt med mig klev en Schweizare av med en exakt likadan hoj han just köpt i Bkk. Även för honom är det första cykelturen i Thailand, men han har turat tidigare i Italien och i Costa Rica. Han var avis pa mina Schwalbe däck, och sa att de är de bästa man kan ha.
Det vart ca 6 km att jonna i den här änden. Tog in på Baan Lotus efter rekommendationer i Guideboken. Placet är mer eller mindre fullt, och ganska näpet. Mitt rum är litet och helt enkelt utan dusch etc, 200 baht bara. I natt vart det kallt så förbaskat. Jag sov inget vidare.
Nu har jag iaf fått en filt och bestämt mig att stanna här även kommande natt.
I dag har jag kollat lite ruiner här. De påminner en del om Angkor Wat och vissa är även från den tid när Khmererna regerade här.